Genom Paradisets portar och pladask ner på Jorden igen

Tre dar efter hemkomsten från Ixtapan de la Sal med omnejd går jag fortfarande omkring och ger ifrån mig små lyckosuckar. Hur kunde jag hålla mig borta därifrån så länge? Det måste vara sex år sen sist...

Bara 2,5 timme tar det till Paradisets portar: Infarten till Ixtapan, kantad av en färgkaskad av tropisk vegetation och med den vackra fontänen prydd av jaktgudinnan Diana mitt i rondellen. Värmen här är inte fuktig utan torr, och helt ljuvlig. Inte ens i ottan är det kyligt, bara lite ljummet.


Vi hade bestämt oss för att vänta med badanläggningen och SPA:et till fredag, som var vår enda heldag, och fortsatte direkt till den fridfulla lilla byn Tonatico ett par km längre bort. Vi hittade snabbt en mysig "posada" (ung. värdshus) där de lät oss ta in med Raffe, efter att vi som vanligt bedyrat att han var så väluppfostrad att de inte ens skulle märka honom (det börjar bli rutin nu, för han reser alltid med oss). Eftersom vi hade möjlighet att åka veckan efter Påsk hade lämmeltåget av turister dragit förbi och vi var de enda gästerna. Så skönt :-).


I skymningen åt vi middag på en liten restaurang med uteservering under arkaderna runt Tonaticos torg. Varje mexikansk by med självaktning har ett litet torg i centrum, med planteringar, bänkar och en liten "kiosco" i mitten där byns egen blåsorkester - nåt annat som nästan alla byar har - ofta underhåller flanörer på helgerna. Runt torget ligger nästan alltid polisstationen, rådhuset och byns viktigaste kyrka och Tonatico är inget undantag. Apropå poliser stötte vi på ett par bypoliser när vi parkerade för att gå och äta middag. De märkte förstås genast att vi var utomsockens och när de såg på nummerplåten att vi var från Mexico City sa de medlidsamt: "Där är det allt bra stressigt, vad?" "Ja", svarade vi och det var århundradets underdrift.




I den ljumma kvällen, med syrsornas vyssande violinmusik i öronen, promenerade vi tillbaka till vårt lilla hotell, förbi byborna som hade flyttat ut stolar på de smala trottoarerna och satt och småpratade lågmält. Vi önskade varandra god kväll och med en del växlade vi några ord, som man gör här. Halvvägs uppför backen gick vi in på ett bageri och köpte nybakat varmt bröd, som vi själva fick gå in och välja ut i det allra heligaste - inne hos sockerbagarna vid de stora, vedeldade ugnarna. Med vår doftande brödpåse och varsin kopp starkt kaffe, som receptionisten - som bodde i ett rum med sin unga fru o lilla baby och jobbade 24-timmarsskift - kokat åt oss, gick vi upp till vårt rum och såg på "Cityakuten" i sängen medan vi njöt av varmt bröd och kaffe och tänkte att "mycket bättre än så här blir inte livet". Raffe den konstiga hunden gillar inte kaffe och är måttligt intresserad av "Cityakuten" ;-). Han åt istället kyckling med ris och la sig att snusa på det svala kakelgolvet under min säng.

Fredag var vår enda heldag, så "rise and shine" i ottan, dvs. klockan 07.00. Efter en rejäl mexikansk frukost med kött, ägg, svarta bönor, tortillas samt "café de olla" (mex. starkt kokkaffe med kanelstång och melassocker) och kaffebröd, var vi kl 09.00 redan på god väg mot Ixtapan de la Sal. Raffe hade kissat och fått mat och fick sovmorgon på hotellet.


Min väninna Tere och 11-åriga dottern Valeria, som troligen varit delfiner i ett tidigare liv, flög ur bilen med alla sina badattiraljer så fort jag parkerat vid badanläggningen och jag hojtade efter dem att "vi ses vid SPA:et klockan två!". Absolut, men först skulle de testa vattenrutschkanor, forsränning, vågmaskiner, "Anakondan" och gudvetvad. Vatten är utan tvekan deras element.


Själv såg jag fram emot att hitta en bra häst och rida upp i bergen. Jag drog alltså på mig kepsen o jeansjackan som skydd mot solen och styrde kosan mot en plats där de brukar hyra ut ök. Efter att ha förklarat att jag kunde rida o hade haft hästar gick de och hämtade en riktig häst (Man har ju varit med förr. Det finns alltid minst en bra häst gömd nånstans). Lite undermusklad var den, men hyfsat välnärd och med temperament. Sen red jag upp i de skogsklädda bergen en dryg timme. Högst uppifrån kunde jag se ner över den jättelika "Parque Acuático", men lyckades inte urskilja mina väninnor i myllret. För mig går inget upp mot att sitta på hästryggen och jag återvände ner till hästägaren så lycklig att en blixt kunde ha fått slå ner på mig just då - som man säger i Mexiko ;-)


Kl 14.00 var det SPA-dags och både mina väninnor delfinerna och jag infann oss punktligt, för detta ville ingen missa. Den nya SPA-byggnaden är modern och hemskt ful...


...men innanför betongfasaden ligger gudarnas boning. Allt är ljust och fridfullt. SPA-personalen är helt vitklädd och tassar ljudlöst runt i mjuka tofflor. Deras enda uppgift i livet - känns det som - är att vederkvicka oss besökare till kropp och själ med änglalik beröring och himmelska dofter, så att vi pånyttfödda må återvända ut i de dödligas grymma värld för att utkämpa ännu en dust med densamma. Ur det rika utbudet valde Valeria klassisk massage, Tere klassisk massage med refloxologi och jag helkropps-exfoliering. Min behandling inkluderade till min glädje 10 minuter i det 40 C, svavelhaltiga romerska badet för att "öppna porerna". I övrigt hade vi fått skippa det romerska badet för Valerias skull, för där är det 18-årsgräns. Inte för att folk hänger sig åt caligulanska orgier därinne, nej, nej. Orsaken är, förklarade de, att hett svavelhaltigt vatten kan ge barn problem med luftrör och lungor. Vad vet vi, men inte ville vi riskera Valerias hälsa. Det får bli en vuxentripp tillbaka snart. Efter våra respektive behandlingar flöt vi ut ur gudarnas boning på små fluffiga moln, men landade tämligen bryskt när vi nådde parkeringen och tvingades sätta oss i en bil som var hetare än bagarnas vedeldade ugnar. Tere och Valeria i sina shorts brände benen och fick lägga badhanddukar på skinnsätena. På med luftkonditioneringen och på med iPoden, för att ha bra musik på återvägen till Tonatico, där en nyvaken och lite kissnödig Raffe väntade på hotellet.

Fortsättning följer...

Vad man inte kan göra med en dator

"Vad kan man inte göra med en dator", skrev jag sist. Jo, det ska jag tala om: När den helt plötsligt och oförklarligt bestämmer sig för att hänga sig kan man inte bli klar med ett jobb som ska vara hos kunden om fem timmar. Här är klockan 01.00 och i Sverige är den väl 08.00, jag har massor kvar och kan inte göra ett smack. Datorn är nämligen en laptop, och kan inte stängas av. Jag kan bara dra ur strömsladden och rulla tummarna i 2,5 timmar tills batteriet tar slut, och sen kan jag testa att starta burken igen och be till allt vad Högre makter heter att den ska bete sig som väluppfostrade datorer bör och att jobbet som tagit mig flera dar inte ska ha raderats ut. Att jag redan fått deadline framskjuten med en dag gör inte precis situationen bättre. Jag kommer inte att bli populär hos den här kunden i dag, det är ett som är säkert...

Deadlines, eller "dödslinjer" som vi kallar det i mediaöversättarbranschen ;-) är nämligen heliga - av begripliga skäl. Tänk er själva om ni inte får se er älsklingsserie på TV eller en premiärfilm på bio för att översättningen inte lämnats in i tid. Det är ett viktigt jobb vi mediaöversättare gör, om ni inte har tänkt pa det förr.

Eftersom vi är helt beroende av datorer, diverse kringutrustning samt mjukvaror gör man klokast i att inta en lagom fatalistisk inställning till jobbet och "dödslinjerna", för när tekniken sätter sig på tvären kan vi ofta inte göra annat än att sätta oss bredvid och hålla den sällskap - som t ex när man bara har ett par timmars frist eller klockan är ett på natten :-( Visst kan man göra som matadoren som inte lyckades hetsa upp tjuren Ferdinand; slita sitt hår och sina kläder, gråta, sparka och skrika, be och böna på sina bara knän osv, men det hjälper ju inte ett dugg. Alltså slösar jag ingen energi på såna utbrott, utan accepterar att jag för ögonblicket drabbats av lagen om alla tings jävlighet och utnyttjar det påtvingade avbrottet till att göra nåt kreativt - som att skriva lite i min blogg. Snart ska jag mejla kunden och förklara situationen och datorn återuppstår förhoppningsvis från de döda om ett par timmar...annars ligger jag verkligen illa till.

Världens grönaste asfaltdjungel

I går kom jag, som ni vet, hem från en 3-dagars minisemester och ett par dar framåt har jag jobb upp till öronen, så i väntan på nåt nytt att läsa får ni här se några bilder på grönskan i våra kvarter (sjätte fotot uppifrån är vår gata). Hur grön hela den här megametropolen är ser ni om ni använder "Google Earth". Lätt att ladda ner och man kan zooma in ända till ett specifikt hus. Vad kan man inte göra med en dator nu för tiden?

Klicka på bilderna för att se dem i stort format. Lyckades t o m zooma in en liten kolibri :-)

Ixtapan de la Sal

I dag har det varit hektiskt och i morgon bitti kl 07.00 åker jag på minisemester till Ixtapan de la Sal och de pittoreska byarna däromkring. Ett av mina favvoställen. Oaxaca får vänta till en annan gång, för vi insåg att det var absurt att åka så långt när vi bara har två nätter.

Ixtapan de la Sal ligger ca två timmar från MC i delstaten Mexico och har ett mer tropiskt klimat. Det är en by som främst är känd för sin fantastiska "Parque Acuático"; en jättelik inom- och utomhus-badanläggning belägen i en stor lummig park. Vattnet kommer uppifrån de omgivande bergen, är ca 38 C varmt och mycket svavelhaltigt. Det finns Spa, lerbad, romerska bad (absolut oslagbart), ett antal stora bassänger med vågmaskiner, rutschbanor etc, restauranger, ett litet tåg som åker runt parken och upp i bergen, hästar att hyra, mountainbikes och mycket mer. Min väninna och hennes dotter var nog delfiner i ett tidigare liv, för de vill helst vara i vattnet jämt. Själv föredrar jag torra land och rider hellre upp i bergen en sväng. Ixtapan de la Sal är ett populärt turistmål och därför ganska dyrt, men inom en radie av 20 km ligger tre små, fridfulla och pittoreska byar; Tonatico, Tenancingo och Tenango del Valle, och där hittar man jättemysiga små familjehotell för en spottstyver och kan förstås köpa fint hantverk. Det finns många utflyktsmål bara några km. från byarna - bl a ett vattenfall och ett jättespännande grottsystem, som man når genom att klättra ner för flera hundra trappsteg till botten av en liten ravin. Inne i grottorna får man både gå, krypa och klättra och när jag var där sist var fortfarande handlyktor enda belysningen. Givetvis har men en guide med sig. "Las Grutas de la Estrella", som de heter, har förbindelse med det gigantiska grottsystemet "Cacahuamilpa" i delstaten Guerrero.

Nej, nu får jag gå och lägga mig, för om sex timmar måste jag sitta bakom ratten och då är det en fördel att vara vaken...

It's all about the attitude

I dag har det varit en bra dag, som vanligt. Inga tragedier är lika med en bra dag i min bok, nämligen. Friska har vi varit och solen har värmt alldeles väldigt. Bilen var som vanligt skinande ren när jag kom ut, för det tar fastighetsskötarna hand om mot en billig månadsavgift. De är som små gårdstomtar, som nästan aldrig syns men hjälper oss boende med allt möjligt och på så sätt drygar ut sin egen lön. Vi hjälper alltså varandra.

På gymmet gick det finfint. Tränaren la på lite mer vikt i dag, så jag fick ta i ordentligt. Jag har märkt att 10 är smärtgränsen. Fram till dess är jag jättekaxig och klagar på att han gör det lätt för mig, men vid 10 blir det plötsligt aptungt och de sista fem gångerna får jag ta till "föda barn"-andningen för att orka. Mysko... Efter passet drogs jag som av en osynlig magnet till salladsbaren och beställde en Sport Citys specialjuice igen. Juicen igår räckte för att göra mig svårt beroende. Den är gjord på ananas, apelsin, melon, papaya, banan, jordgubb, äpple och morot, och helt vansinnigt god.

Efter gymmet var det dags att åka och lämna bilen hos min utmärkta mekaniker. Lille Raffe, jag och två väninnor ska åka på minisemester till (delstaten) Oaxaca to-lörd, och jag ber alltid mekanikern gå igenom bilen och kolla vad-det-nu-är-man-ska-kolla innan jag tar ut den på långtur. Det tar runt 6 timmar till Oaxaca, så det är inte precis nästgårds, men väl värt resan när man kommer fram.

Att ha en skicklig mekaniker, en skicklig läkare och en skicklig advokat är oumbärligt i Mexiko. Allt annat är en ren bonus, som man säger här.


Fotot taget av Karin Bergendal

Jag har dessutom Sra Mari, min helt oumbärliga hemhjälp, som förgyller min tillvaro varje fredag. Förutom att städa så tvättar hon, går ut med hunden, lagar mat för flera dar, gör rent Miguels grodakvarium, syr om gardiner, planterar om mina krukväxter... Vad skulle jag göra utan min kära Sra Mari? Jag skulle göra det själv - men inte alls lika bra. Dessutom har vi långa berikande samtal om meningen med livet, reinkarnation, vikten av positivt tänkande m m. Vi utbyter erfarenheter, funderingar och små visdomar och lär oss nåt nytt varje gång :-)

På väg ut från supern fick jag min plånbok stulen. Ja, inte under pistolhot eller så, men efter att ha tappat den. Jag är nästan säker på att det hände när jag lassade in kassarna i bakluckan, och antingen högg väl parkeringsvakten portmonnän, eller bilisten som stod och väntade på en plats och körde in i fickan efter mig. Det tråkiga var att plånboken innehöll både kontanter, viktiga kvitton och mitt mest gångbara bankomatkort - som jag just fört över pengar till. Det glädjande var att jag varken hade husnycklar, bilnyckel, körkort eller kreditkort i den. När jag förgäves letat ett tag och gav upp kände jag mig alltså ganska glad ändå. Det kunde ju ha varit mycket värre. Var och en bestämmer om vattenglaset är halvfullt eller halvtomt, och mitt är nästan alltid halvfullt. It's all about the attitude...

I dag har jag segat mig igenom merparten av en ovanligt tråkig dokumentär, men jag klagar inte. De flesta program och filmer är väldigt roliga och/eller intressanta. Nästa program på min jobblista är en dokumentär om mordutredningar i USA, och vikten av att hitta bindande bevis under de första 48 timmarna efter brottet. Enligt de intervjuade kriminalarna minskar nämligen chansen att gripa gärningsmannen med 50 % efter 48 timmar.

Nu har alla på mitt hjärnkontor stängt för kvällen och gått hem, så jag ska göra sammalunda. Nej visst, jag är ju redan hemma... Tänk så praktiskt :-) Då ska jag gå och leka med vår nybadade, fluffiga lilla hund en stund och sen Zzzzzzzzzzzzz...

En dag att glömma?

I dag är det "den där dan" på året som blir mer förhatlig ju äldre man blir. Just det, min...födelsedag. Så där, nu har jag sagt det. Don't rub it in, okay?

Vid frukostbordet satt jag, som alltid den 24 mars, och beklagade mig för sonen över att jag hade blivit ännu äldre och för att åren bara verkar bli kortare. "Jag fyllde ju för sjutton alldeles nyss. Snart kommer jag väl att börja fylla varje månad", ynkade jag mig. Men då tröttnade väl Gud, eller Buddha, eller kanske bara min skyddsande, till slut på mitt otacksamma gnäll och fick mig att minnas vad en väninna - som är äldre än jag - brukar säga: "Klaga inte över att du blivit ett år äldre, utan var tacksam över att du fått leva ett år till och för allt det året gett." Och plötsligt, efter att i många år ha avfärdat hennes visdomsord med ett bittert leende och ett "ja, det är ju lätt att säga", insåg jag att hon har helt rätt. Jag började tänka tillbaka på allt bra som hänt under året som gått. Jag tänkte på hur privilegierad vår lilla familj är; vi är friska, jag har jobb, sonen trivs med studierna, inga tragedier har drabbat oss eller våra närstående, vi har tak över huvudet och mat på bordet, vi är där vi helst vill vara... Sannerligen inga självklarheter. Livet är gott mot oss :-).

Efter frukosten fortsatte jag min nu alldeles förträffliga födelsedag med att åka till gymmet, som varje måndag, onsdag och fredag. Min tränare Alberto, som är tålamodet personifierat, tog emot mig med ett stort leende trots att jag kom 40 minuter för sent - men man biter ju knappast den hand som föder en, så att säga ;-) Nej, skämt å sido är han hemskt trevlig och urproffsig. Han är ofta väldigt allvarlig och första dan frågade jag om han aldrig log, men då log han faktiskt och sa att jo då, men just nu var det hans jobb att fokusera på mig och övervaka mina rörelser, så att jag uppnådde optimala resultat utan att skada mig. Rätt svar, grabben ;-) Nu har jag kommit underfund med att jag kan få honom att le under mikropauserna, på väg från en träningsapparat till nästa. Det tar exakt 20 sekunder. Ja, han tar tid. Fördelen med att ha en tränare är att man inte har en chans att slappa eller fuska. Förutom de 20 sekundernas mikropauser är det stenhård träning i 60 - 90 minuter. Min tränare vakar över mig som en hök...eller snarare en hönsmamma ;-) Han har utarbetat mitt träningsprogram och jag lyder utan knot - för det är faktiskt störtkul. I dag slog jag på stort och invigde gymmets salladsbar efter passet. "Gott, nyttigt och billigt", hade min guru, jag menar tränare, sagt. Okej. Jag beställde en 8 frukters juice storlek mega, och en lika stor kycklingsallad med X antal sorters sallad, groddar, bambuskott, äppelbitar och pärondressing. Var det gott? Nej, himmelskt.


Efter två nyttiga och goda timmar på gymmet var det dags att vända hem till jobbet och en kissnödig liten hund. Nu sitter jag här, ännu en födelsedag är snart över och för första gången på åratal känner jag inget behov av att glömma den, p g a allt det positiva den symboliserar. Nu gäller det bara att komma ihåg det nästa år också...


P.S. Tack till er som upplyste mig om att Kristus korsfästes på Långfredagen och (åter)uppstod på Påskafton. Jag borde nog läsa Bibeln när jag är klar med min roman...

Klämdagar

Sen i onsdags har det varit påskledigt här för de allra flesta. "Semana Santa" är inte bara, som namnet antyder, helig ur ett religiöst perspektiv, den är också den "heligaste" ledigheten på hela året. Många mexikaner har ingen annan semester än den här veckan, bortsett från ett par ynkliga dar runt jul. Alla hotell, playor, muséer, djurparker, arkeologiska och andra sevärdheter är fulla till bristningsgränsen - och naturligtvis motorvägarna. Köerna ut från M.C. i onsdags var milslånga och i kväll kommer de att vara nästan lika långa vid infarterna, men inte riktigt. De som kan tar sig nämligen ett par dar extra, eftersom skollovet varar en vecka till.

I förrgår, när jag och väninnan Elena träffades i Coyoacán för att fika, insåg jag plötsligt att ordet 'klämdagar' här i Mexiko - som de flesta ord i mexikansk spanska - har en dubbelmening, som ni i det här fallet hade klurat ut på nolltid om ni varit med. Till Coyoacán, denna M.C:s mest pittoreska lilla stadsdel; artisternas och bohemernas hemvist med dess kullerstensgator, hantverksmarknader, gatumusikanter, mimare, mysiga fik och stans godaste glass, vallfärdar nämligen ett antal miljoner huvudstadsbor varje helg året om (vi som bor här försöker hålla oss undan då). Men i förrgår... Julträngseln här är ingenting i jämförelse med påskträngseln. I "La Hacienda de Cortés" lummiga trädgård - där vi hade fikat medan Raffe charmade kyparna tills de bjöd honom på kyckling - var det lugnt och skönt, men sen fick vi den vansinniga idén att korsa ett av torgen för att komma till en bokhandel. Jag fick lyfta upp Raffe på raka armar (nästan) för att han skulle få syre, och sen blev vi framtryckta som av en osynlig hand några centimeter i taget genom den glada, påskrusiga men kompakta folkmassan tills vi ploppade ut på andra sidan torget. Tänk er en tandkrämstub, där tandkrämen blivit så där seg och man får ta i som sjutton för att klämma fram den genom den trånga tuben, tills proppen i öppningen plötsligt lossnar och tandkrämen spruttar ut. Ungefär så - fast vi ploppade. Jag fick mer ont i musklerna efter den pärsen än efter en timme på gymmet.

"Kristus" har släpat sig upp på kullen med sitt attans tunga kors för i år, och nästa år gör han om det igen, och nästa och nästa och... Alla vet ju att han återuppstår, så det är inget konstigt med det. Vår "Kristus" har haft monopol på denna, i mina ögon något tvivelaktiga, ära i ca 30 år nu. Han släpar nämligen inte bara på ett stort och tungt kors, utan han hånas av pöbeln och piskas så blodet rinner - på riktigt - av de för dagen romerska soldaterna. Men visst förstår jag att det för en hängiven katolik verkligen är en stor ära, och som min älskade pappa brukade säga: "Var och en blir lycklig på sin fason." När var det förresten Kristus återuppstod, var det på långfredagen? Skäms på mig, sånt ska man verkligen veta. Jag får ge mig ut på nätet och leta upp en Bibel... Och varför 'återuppstod' han istället för 'uppstod'? Hade han gjort det förr? Jag menar, jag tror benhårt på reinkarnation och tvivlar inte ett ögonblick på att han uppstod, i betydelsen att själen lämnade kroppen och fortsatte sin väg tills den bestämt sig för vilken ny(född) kropp den skulle skyla sig med under nästa jordeliv, precis som när man drar av sig uttjänta kläder och tar på sig nya. Men...varför skulle Kristus själ ha väntat med att lämna kroppen ända till fredag? Det borde jag säkert också veta, men jag tillåter mig att tvivla och tror allt att den lämnade kroppen omedelbums på själars vis, men antog Kristus fysiska form igen på långfredan för att kunna ge sina närmaste ett viktigt budskap utan att skrämma vettet ur dem. Det är bara min mycket ödmjuka och personliga lilla hypotes, som ni förstås är fria att helt förkasta. Dock är det ju ett faktum att mycket av det som står i Bibeln skrevs ner från några till ett par hundra år efteråt, och därmed kan ha förvanskats en hel del. Ni minns kanske den där uppbyggliga ;-)leken i skolan som skulle lära oss vådan av att sprida eller tro på rykten? Klassen ställde sig på en lång rad, den förste i raden viskade nåt i örat på den bredvid och när man kom till den som stod sist fick han/hon berätta vad som viskats. Det brukade vara nåt helt annat än det den förste i raden sagt, och ofta så uppåt väggarna att alla vek sig av skratt.

Idag söndag är det Påskdagen i Sverige, men här i Mexiko kallar många den vecka som gått för "Semana Santa" och veckan som kommer för "Pascua", dvs påsk. Varför vet jag inte. Jag har inte gjort nån djupstudie i frågan eller ens frågat en expert, men får jag nån dag tid att göra det så återkommer jag. Tills vidare är det bara så. Mexiko är fullt av mysterier...