måndag 24 mars 2008

En dag att glömma?

I dag är det "den där dan" på året som blir mer förhatlig ju äldre man blir. Just det, min...födelsedag. Så där, nu har jag sagt det. Don't rub it in, okay?

Vid frukostbordet satt jag, som alltid den 24 mars, och beklagade mig för sonen över att jag hade blivit ännu äldre och för att åren bara verkar bli kortare. "Jag fyllde ju för sjutton alldeles nyss. Snart kommer jag väl att börja fylla varje månad", ynkade jag mig. Men då tröttnade väl Gud, eller Buddha, eller kanske bara min skyddsande, till slut på mitt otacksamma gnäll och fick mig att minnas vad en väninna - som är äldre än jag - brukar säga: "Klaga inte över att du blivit ett år äldre, utan var tacksam över att du fått leva ett år till och för allt det året gett." Och plötsligt, efter att i många år ha avfärdat hennes visdomsord med ett bittert leende och ett "ja, det är ju lätt att säga", insåg jag att hon har helt rätt. Jag började tänka tillbaka på allt bra som hänt under året som gått. Jag tänkte på hur privilegierad vår lilla familj är; vi är friska, jag har jobb, sonen trivs med studierna, inga tragedier har drabbat oss eller våra närstående, vi har tak över huvudet och mat på bordet, vi är där vi helst vill vara... Sannerligen inga självklarheter. Livet är gott mot oss :-).

Efter frukosten fortsatte jag min nu alldeles förträffliga födelsedag med att åka till gymmet, som varje måndag, onsdag och fredag. Min tränare Alberto, som är tålamodet personifierat, tog emot mig med ett stort leende trots att jag kom 40 minuter för sent - men man biter ju knappast den hand som föder en, så att säga ;-) Nej, skämt å sido är han hemskt trevlig och urproffsig. Han är ofta väldigt allvarlig och första dan frågade jag om han aldrig log, men då log han faktiskt och sa att jo då, men just nu var det hans jobb att fokusera på mig och övervaka mina rörelser, så att jag uppnådde optimala resultat utan att skada mig. Rätt svar, grabben ;-) Nu har jag kommit underfund med att jag kan få honom att le under mikropauserna, på väg från en träningsapparat till nästa. Det tar exakt 20 sekunder. Ja, han tar tid. Fördelen med att ha en tränare är att man inte har en chans att slappa eller fuska. Förutom de 20 sekundernas mikropauser är det stenhård träning i 60 - 90 minuter. Min tränare vakar över mig som en hök...eller snarare en hönsmamma ;-) Han har utarbetat mitt träningsprogram och jag lyder utan knot - för det är faktiskt störtkul. I dag slog jag på stort och invigde gymmets salladsbar efter passet. "Gott, nyttigt och billigt", hade min guru, jag menar tränare, sagt. Okej. Jag beställde en 8 frukters juice storlek mega, och en lika stor kycklingsallad med X antal sorters sallad, groddar, bambuskott, äppelbitar och pärondressing. Var det gott? Nej, himmelskt.


Efter två nyttiga och goda timmar på gymmet var det dags att vända hem till jobbet och en kissnödig liten hund. Nu sitter jag här, ännu en födelsedag är snart över och för första gången på åratal känner jag inget behov av att glömma den, p g a allt det positiva den symboliserar. Nu gäller det bara att komma ihåg det nästa år också...


P.S. Tack till er som upplyste mig om att Kristus korsfästes på Långfredagen och (åter)uppstod på Påskafton. Jag borde nog läsa Bibeln när jag är klar med min roman...

2 kommentarer:

Balance sa...

Åh, stort grattis! Både till dagen och till insikten. Den har jag alltid i åtanke när jag fyller år. Ja, jag tycker det faktiskt är kul att fylla år, dock inte så att man behöver fira mig så där jättemycket, men det är kul ändå.

Och vad avis jag blir på ditt gymbesök. Heja dig! Och heja din "guru" som för dig framåt i din träning. :-)

Nina sa...

Tack, tack :-) Ja, det brukar vara kul till en viss ålder, men nu ska jag banne mig inte låta fler födelsedagar förmörkas av rynkångest och annat, och gymträningen ska förhoppningsvis hindra att "köttet lossnar från benen", som en moster brukar säga ;-).