Kärt barn brukar ha många namn, och Mexico City har under historiens gång haft många smeknamn, både officiellt och i folkmun. Under ett sekel kallades denna metropol både i Mexiko och omvärlden för "La Ciudad de los Palacios". Baron Alexander von Humboldt gav M.C. smeknamnet runt 1810 och det blev snabbt den vedertagna benämningen. Staden hade ända sen tidigt 1700-tal väckt beundran hos utländska besökare p g a av sina otaliga privatpalats, och en även i övrigt imponerande arkitektur. Nedan detaljer från huvud-postkontoret. Klicka på bilderna för att förstora dem...
Efter den mexikanska revolutionen (1910-17) blev samhällsordningen en annan - för en tid - och prioriteringarna likaså. Många av högreståndsfamiljerna valde att flytta och privatpalatsen började förfalla. I bästa fall togs de över av företag, myndigheter och dylikt, i värsta fall blev de stående ekande tomma. Nu har man dock insett vilken arkitektonisk skatt den ursprungliga stadskärnan utgör och sen nåt tiotal år pågår en varsam och metodisk restaurering av de vackra fasaderna - och i vissa fall även interiörerna. De flesta byggnaderna är nu K-märkta, som det heter i Sverige. Mycket har förfallit men lite har rivits, så på sätt och vis är M.C. fortfarande "La Ciudad de los Palacios" även om den inte längre kallas så. Idag är många muséer inrymda i de gamla privatpalatsen, vilket känns historiskt riktigt och även medför att dessa vackra byggnader vårdas.
"Okej, men hur var det nu med jakarandaträden?", tänker ni kanske.
De majestätiska jakarandaträden, som står som vackra, ljusgröna och blålila doftande juveler över hela Mexico City, kan vi tacka den mexikanske karikatyrtecknaren, konstnären m. m. Abel Quesada (1920-1991) för. Det var han som på 1950-talet presenterade idén att börja plantera dem för huvudstadsregeringen. Förutom att försköna stadsbilden skulle de skänka både skugga och - inte minst - syre, i den snabbt växande och alltmer trafikerade och förorenade storstan. Som tur är växer även jakarandaträd fort och idag, när M.C. med förorter hyser ca 23 miljoner invånare, kantar de i stort sett varje gata. Trädet på fotot som illustrerar den här bloggsidan står mitt emot vårt hus och hälsar mig varje dag med sina mjuka pastellfärger, skira grönska och diskreta parfym. :-)
Kolumnisten Javier Flores skrev ungefär så här i dagstidningen "La Jornada" den 22 mars 2006:
"Varje år i mars och april, i Mexiko City och i andra delar av landet, infaller nåt som helt förändrar vårt dagliga panorama: Jakarandaträdens blomstringstid. Detta träd är en vacker syn året om, med sin kraftiga stam och sina höga, luftiga trädkronor. Dess grenar börjar högt upp på stammen och är täckta av stora, skira och ljusgröna blad, som i sig består av mängder av pyttesmå blad. De majestätiska trädkronorna skänker en mild skugga, som inbjuder till en stunds vila eller ett stilla samtal under dess gröna parasoll. Frodig och sensuell, det är jakarandan.
Som ett säkert vårtecken skänker den oss en underskön syn: sina blommor. När besökare kommer in med flyg över stan utgör de blommande jakarandaträden en stor del av det urbana landskap de ser från fönstret. Det kunde inte finnas ett bättre välkomnande. Även från hustaken kan man i alla riktningar se de blommande trädkronorna. Staden tycks insvept i låga fluffiga moln, och många gator är täckta av en blomstermatta. Och färgen? Vissa säger att blommorna är blå, andra lila och åter andra blå-lila, men egentligen har de alla fel. Färgen är jakaranda.
Dess klockformade blommor är lekfulla. De faller ner på vindrutan och följer oss en bit på vägen, eller singlar obemärkt ner i vårt hår när vi passerar och gör oss sällskap en stund där vi går i våra tankar och dagdrömmar. En explosion av skönhet är jakarandan."
Det är så sant, och vårkvällar doftar jakarandan ikapp med jasminen och magnolian. Tillsammans parfymerar de hela denna magiska, kaotiska, surrealistiska megametropol, som ständigt växande böljar iväg åt alla håll över den vidsträckta Mexikodalen och försvinner bort mellan vulkanerna...
