Ixtapan de la Sal

I dag har det varit hektiskt och i morgon bitti kl 07.00 åker jag på minisemester till Ixtapan de la Sal och de pittoreska byarna däromkring. Ett av mina favvoställen. Oaxaca får vänta till en annan gång, för vi insåg att det var absurt att åka så långt när vi bara har två nätter.

Ixtapan de la Sal ligger ca två timmar från MC i delstaten Mexico och har ett mer tropiskt klimat. Det är en by som främst är känd för sin fantastiska "Parque Acuático"; en jättelik inom- och utomhus-badanläggning belägen i en stor lummig park. Vattnet kommer uppifrån de omgivande bergen, är ca 38 C varmt och mycket svavelhaltigt. Det finns Spa, lerbad, romerska bad (absolut oslagbart), ett antal stora bassänger med vågmaskiner, rutschbanor etc, restauranger, ett litet tåg som åker runt parken och upp i bergen, hästar att hyra, mountainbikes och mycket mer. Min väninna och hennes dotter var nog delfiner i ett tidigare liv, för de vill helst vara i vattnet jämt. Själv föredrar jag torra land och rider hellre upp i bergen en sväng. Ixtapan de la Sal är ett populärt turistmål och därför ganska dyrt, men inom en radie av 20 km ligger tre små, fridfulla och pittoreska byar; Tonatico, Tenancingo och Tenango del Valle, och där hittar man jättemysiga små familjehotell för en spottstyver och kan förstås köpa fint hantverk. Det finns många utflyktsmål bara några km. från byarna - bl a ett vattenfall och ett jättespännande grottsystem, som man når genom att klättra ner för flera hundra trappsteg till botten av en liten ravin. Inne i grottorna får man både gå, krypa och klättra och när jag var där sist var fortfarande handlyktor enda belysningen. Givetvis har men en guide med sig. "Las Grutas de la Estrella", som de heter, har förbindelse med det gigantiska grottsystemet "Cacahuamilpa" i delstaten Guerrero.

Nej, nu får jag gå och lägga mig, för om sex timmar måste jag sitta bakom ratten och då är det en fördel att vara vaken...

It's all about the attitude

I dag har det varit en bra dag, som vanligt. Inga tragedier är lika med en bra dag i min bok, nämligen. Friska har vi varit och solen har värmt alldeles väldigt. Bilen var som vanligt skinande ren när jag kom ut, för det tar fastighetsskötarna hand om mot en billig månadsavgift. De är som små gårdstomtar, som nästan aldrig syns men hjälper oss boende med allt möjligt och på så sätt drygar ut sin egen lön. Vi hjälper alltså varandra.

På gymmet gick det finfint. Tränaren la på lite mer vikt i dag, så jag fick ta i ordentligt. Jag har märkt att 10 är smärtgränsen. Fram till dess är jag jättekaxig och klagar på att han gör det lätt för mig, men vid 10 blir det plötsligt aptungt och de sista fem gångerna får jag ta till "föda barn"-andningen för att orka. Mysko... Efter passet drogs jag som av en osynlig magnet till salladsbaren och beställde en Sport Citys specialjuice igen. Juicen igår räckte för att göra mig svårt beroende. Den är gjord på ananas, apelsin, melon, papaya, banan, jordgubb, äpple och morot, och helt vansinnigt god.

Efter gymmet var det dags att åka och lämna bilen hos min utmärkta mekaniker. Lille Raffe, jag och två väninnor ska åka på minisemester till (delstaten) Oaxaca to-lörd, och jag ber alltid mekanikern gå igenom bilen och kolla vad-det-nu-är-man-ska-kolla innan jag tar ut den på långtur. Det tar runt 6 timmar till Oaxaca, så det är inte precis nästgårds, men väl värt resan när man kommer fram.

Att ha en skicklig mekaniker, en skicklig läkare och en skicklig advokat är oumbärligt i Mexiko. Allt annat är en ren bonus, som man säger här.


Fotot taget av Karin Bergendal

Jag har dessutom Sra Mari, min helt oumbärliga hemhjälp, som förgyller min tillvaro varje fredag. Förutom att städa så tvättar hon, går ut med hunden, lagar mat för flera dar, gör rent Miguels grodakvarium, syr om gardiner, planterar om mina krukväxter... Vad skulle jag göra utan min kära Sra Mari? Jag skulle göra det själv - men inte alls lika bra. Dessutom har vi långa berikande samtal om meningen med livet, reinkarnation, vikten av positivt tänkande m m. Vi utbyter erfarenheter, funderingar och små visdomar och lär oss nåt nytt varje gång :-)

På väg ut från supern fick jag min plånbok stulen. Ja, inte under pistolhot eller så, men efter att ha tappat den. Jag är nästan säker på att det hände när jag lassade in kassarna i bakluckan, och antingen högg väl parkeringsvakten portmonnän, eller bilisten som stod och väntade på en plats och körde in i fickan efter mig. Det tråkiga var att plånboken innehöll både kontanter, viktiga kvitton och mitt mest gångbara bankomatkort - som jag just fört över pengar till. Det glädjande var att jag varken hade husnycklar, bilnyckel, körkort eller kreditkort i den. När jag förgäves letat ett tag och gav upp kände jag mig alltså ganska glad ändå. Det kunde ju ha varit mycket värre. Var och en bestämmer om vattenglaset är halvfullt eller halvtomt, och mitt är nästan alltid halvfullt. It's all about the attitude...

I dag har jag segat mig igenom merparten av en ovanligt tråkig dokumentär, men jag klagar inte. De flesta program och filmer är väldigt roliga och/eller intressanta. Nästa program på min jobblista är en dokumentär om mordutredningar i USA, och vikten av att hitta bindande bevis under de första 48 timmarna efter brottet. Enligt de intervjuade kriminalarna minskar nämligen chansen att gripa gärningsmannen med 50 % efter 48 timmar.

Nu har alla på mitt hjärnkontor stängt för kvällen och gått hem, så jag ska göra sammalunda. Nej visst, jag är ju redan hemma... Tänk så praktiskt :-) Då ska jag gå och leka med vår nybadade, fluffiga lilla hund en stund och sen Zzzzzzzzzzzzz...

En dag att glömma?

I dag är det "den där dan" på året som blir mer förhatlig ju äldre man blir. Just det, min...födelsedag. Så där, nu har jag sagt det. Don't rub it in, okay?

Vid frukostbordet satt jag, som alltid den 24 mars, och beklagade mig för sonen över att jag hade blivit ännu äldre och för att åren bara verkar bli kortare. "Jag fyllde ju för sjutton alldeles nyss. Snart kommer jag väl att börja fylla varje månad", ynkade jag mig. Men då tröttnade väl Gud, eller Buddha, eller kanske bara min skyddsande, till slut på mitt otacksamma gnäll och fick mig att minnas vad en väninna - som är äldre än jag - brukar säga: "Klaga inte över att du blivit ett år äldre, utan var tacksam över att du fått leva ett år till och för allt det året gett." Och plötsligt, efter att i många år ha avfärdat hennes visdomsord med ett bittert leende och ett "ja, det är ju lätt att säga", insåg jag att hon har helt rätt. Jag började tänka tillbaka på allt bra som hänt under året som gått. Jag tänkte på hur privilegierad vår lilla familj är; vi är friska, jag har jobb, sonen trivs med studierna, inga tragedier har drabbat oss eller våra närstående, vi har tak över huvudet och mat på bordet, vi är där vi helst vill vara... Sannerligen inga självklarheter. Livet är gott mot oss :-).

Efter frukosten fortsatte jag min nu alldeles förträffliga födelsedag med att åka till gymmet, som varje måndag, onsdag och fredag. Min tränare Alberto, som är tålamodet personifierat, tog emot mig med ett stort leende trots att jag kom 40 minuter för sent - men man biter ju knappast den hand som föder en, så att säga ;-) Nej, skämt å sido är han hemskt trevlig och urproffsig. Han är ofta väldigt allvarlig och första dan frågade jag om han aldrig log, men då log han faktiskt och sa att jo då, men just nu var det hans jobb att fokusera på mig och övervaka mina rörelser, så att jag uppnådde optimala resultat utan att skada mig. Rätt svar, grabben ;-) Nu har jag kommit underfund med att jag kan få honom att le under mikropauserna, på väg från en träningsapparat till nästa. Det tar exakt 20 sekunder. Ja, han tar tid. Fördelen med att ha en tränare är att man inte har en chans att slappa eller fuska. Förutom de 20 sekundernas mikropauser är det stenhård träning i 60 - 90 minuter. Min tränare vakar över mig som en hök...eller snarare en hönsmamma ;-) Han har utarbetat mitt träningsprogram och jag lyder utan knot - för det är faktiskt störtkul. I dag slog jag på stort och invigde gymmets salladsbar efter passet. "Gott, nyttigt och billigt", hade min guru, jag menar tränare, sagt. Okej. Jag beställde en 8 frukters juice storlek mega, och en lika stor kycklingsallad med X antal sorters sallad, groddar, bambuskott, äppelbitar och pärondressing. Var det gott? Nej, himmelskt.


Efter två nyttiga och goda timmar på gymmet var det dags att vända hem till jobbet och en kissnödig liten hund. Nu sitter jag här, ännu en födelsedag är snart över och för första gången på åratal känner jag inget behov av att glömma den, p g a allt det positiva den symboliserar. Nu gäller det bara att komma ihåg det nästa år också...


P.S. Tack till er som upplyste mig om att Kristus korsfästes på Långfredagen och (åter)uppstod på Påskafton. Jag borde nog läsa Bibeln när jag är klar med min roman...

Klämdagar

Sen i onsdags har det varit påskledigt här för de allra flesta. "Semana Santa" är inte bara, som namnet antyder, helig ur ett religiöst perspektiv, den är också den "heligaste" ledigheten på hela året. Många mexikaner har ingen annan semester än den här veckan, bortsett från ett par ynkliga dar runt jul. Alla hotell, playor, muséer, djurparker, arkeologiska och andra sevärdheter är fulla till bristningsgränsen - och naturligtvis motorvägarna. Köerna ut från M.C. i onsdags var milslånga och i kväll kommer de att vara nästan lika långa vid infarterna, men inte riktigt. De som kan tar sig nämligen ett par dar extra, eftersom skollovet varar en vecka till.

I förrgår, när jag och väninnan Elena träffades i Coyoacán för att fika, insåg jag plötsligt att ordet 'klämdagar' här i Mexiko - som de flesta ord i mexikansk spanska - har en dubbelmening, som ni i det här fallet hade klurat ut på nolltid om ni varit med. Till Coyoacán, denna M.C:s mest pittoreska lilla stadsdel; artisternas och bohemernas hemvist med dess kullerstensgator, hantverksmarknader, gatumusikanter, mimare, mysiga fik och stans godaste glass, vallfärdar nämligen ett antal miljoner huvudstadsbor varje helg året om (vi som bor här försöker hålla oss undan då). Men i förrgår... Julträngseln här är ingenting i jämförelse med påskträngseln. I "La Hacienda de Cortés" lummiga trädgård - där vi hade fikat medan Raffe charmade kyparna tills de bjöd honom på kyckling - var det lugnt och skönt, men sen fick vi den vansinniga idén att korsa ett av torgen för att komma till en bokhandel. Jag fick lyfta upp Raffe på raka armar (nästan) för att han skulle få syre, och sen blev vi framtryckta som av en osynlig hand några centimeter i taget genom den glada, påskrusiga men kompakta folkmassan tills vi ploppade ut på andra sidan torget. Tänk er en tandkrämstub, där tandkrämen blivit så där seg och man får ta i som sjutton för att klämma fram den genom den trånga tuben, tills proppen i öppningen plötsligt lossnar och tandkrämen spruttar ut. Ungefär så - fast vi ploppade. Jag fick mer ont i musklerna efter den pärsen än efter en timme på gymmet.

"Kristus" har släpat sig upp på kullen med sitt attans tunga kors för i år, och nästa år gör han om det igen, och nästa och nästa och... Alla vet ju att han återuppstår, så det är inget konstigt med det. Vår "Kristus" har haft monopol på denna, i mina ögon något tvivelaktiga, ära i ca 30 år nu. Han släpar nämligen inte bara på ett stort och tungt kors, utan han hånas av pöbeln och piskas så blodet rinner - på riktigt - av de för dagen romerska soldaterna. Men visst förstår jag att det för en hängiven katolik verkligen är en stor ära, och som min älskade pappa brukade säga: "Var och en blir lycklig på sin fason." När var det förresten Kristus återuppstod, var det på långfredagen? Skäms på mig, sånt ska man verkligen veta. Jag får ge mig ut på nätet och leta upp en Bibel... Och varför 'återuppstod' han istället för 'uppstod'? Hade han gjort det förr? Jag menar, jag tror benhårt på reinkarnation och tvivlar inte ett ögonblick på att han uppstod, i betydelsen att själen lämnade kroppen och fortsatte sin väg tills den bestämt sig för vilken ny(född) kropp den skulle skyla sig med under nästa jordeliv, precis som när man drar av sig uttjänta kläder och tar på sig nya. Men...varför skulle Kristus själ ha väntat med att lämna kroppen ända till fredag? Det borde jag säkert också veta, men jag tillåter mig att tvivla och tror allt att den lämnade kroppen omedelbums på själars vis, men antog Kristus fysiska form igen på långfredan för att kunna ge sina närmaste ett viktigt budskap utan att skrämma vettet ur dem. Det är bara min mycket ödmjuka och personliga lilla hypotes, som ni förstås är fria att helt förkasta. Dock är det ju ett faktum att mycket av det som står i Bibeln skrevs ner från några till ett par hundra år efteråt, och därmed kan ha förvanskats en hel del. Ni minns kanske den där uppbyggliga ;-)leken i skolan som skulle lära oss vådan av att sprida eller tro på rykten? Klassen ställde sig på en lång rad, den förste i raden viskade nåt i örat på den bredvid och när man kom till den som stod sist fick han/hon berätta vad som viskats. Det brukade vara nåt helt annat än det den förste i raden sagt, och ofta så uppåt väggarna att alla vek sig av skratt.

Idag söndag är det Påskdagen i Sverige, men här i Mexiko kallar många den vecka som gått för "Semana Santa" och veckan som kommer för "Pascua", dvs påsk. Varför vet jag inte. Jag har inte gjort nån djupstudie i frågan eller ens frågat en expert, men får jag nån dag tid att göra det så återkommer jag. Tills vidare är det bara så. Mexiko är fullt av mysterier...