Genom Paradisets portar och pladask ner på Jorden igen

Tre dar efter hemkomsten från Ixtapan de la Sal med omnejd går jag fortfarande omkring och ger ifrån mig små lyckosuckar. Hur kunde jag hålla mig borta därifrån så länge? Det måste vara sex år sen sist...

Bara 2,5 timme tar det till Paradisets portar: Infarten till Ixtapan, kantad av en färgkaskad av tropisk vegetation och med den vackra fontänen prydd av jaktgudinnan Diana mitt i rondellen. Värmen här är inte fuktig utan torr, och helt ljuvlig. Inte ens i ottan är det kyligt, bara lite ljummet.


Vi hade bestämt oss för att vänta med badanläggningen och SPA:et till fredag, som var vår enda heldag, och fortsatte direkt till den fridfulla lilla byn Tonatico ett par km längre bort. Vi hittade snabbt en mysig "posada" (ung. värdshus) där de lät oss ta in med Raffe, efter att vi som vanligt bedyrat att han var så väluppfostrad att de inte ens skulle märka honom (det börjar bli rutin nu, för han reser alltid med oss). Eftersom vi hade möjlighet att åka veckan efter Påsk hade lämmeltåget av turister dragit förbi och vi var de enda gästerna. Så skönt :-).


I skymningen åt vi middag på en liten restaurang med uteservering under arkaderna runt Tonaticos torg. Varje mexikansk by med självaktning har ett litet torg i centrum, med planteringar, bänkar och en liten "kiosco" i mitten där byns egen blåsorkester - nåt annat som nästan alla byar har - ofta underhåller flanörer på helgerna. Runt torget ligger nästan alltid polisstationen, rådhuset och byns viktigaste kyrka och Tonatico är inget undantag. Apropå poliser stötte vi på ett par bypoliser när vi parkerade för att gå och äta middag. De märkte förstås genast att vi var utomsockens och när de såg på nummerplåten att vi var från Mexico City sa de medlidsamt: "Där är det allt bra stressigt, vad?" "Ja", svarade vi och det var århundradets underdrift.




I den ljumma kvällen, med syrsornas vyssande violinmusik i öronen, promenerade vi tillbaka till vårt lilla hotell, förbi byborna som hade flyttat ut stolar på de smala trottoarerna och satt och småpratade lågmält. Vi önskade varandra god kväll och med en del växlade vi några ord, som man gör här. Halvvägs uppför backen gick vi in på ett bageri och köpte nybakat varmt bröd, som vi själva fick gå in och välja ut i det allra heligaste - inne hos sockerbagarna vid de stora, vedeldade ugnarna. Med vår doftande brödpåse och varsin kopp starkt kaffe, som receptionisten - som bodde i ett rum med sin unga fru o lilla baby och jobbade 24-timmarsskift - kokat åt oss, gick vi upp till vårt rum och såg på "Cityakuten" i sängen medan vi njöt av varmt bröd och kaffe och tänkte att "mycket bättre än så här blir inte livet". Raffe den konstiga hunden gillar inte kaffe och är måttligt intresserad av "Cityakuten" ;-). Han åt istället kyckling med ris och la sig att snusa på det svala kakelgolvet under min säng.

Fredag var vår enda heldag, så "rise and shine" i ottan, dvs. klockan 07.00. Efter en rejäl mexikansk frukost med kött, ägg, svarta bönor, tortillas samt "café de olla" (mex. starkt kokkaffe med kanelstång och melassocker) och kaffebröd, var vi kl 09.00 redan på god väg mot Ixtapan de la Sal. Raffe hade kissat och fått mat och fick sovmorgon på hotellet.


Min väninna Tere och 11-åriga dottern Valeria, som troligen varit delfiner i ett tidigare liv, flög ur bilen med alla sina badattiraljer så fort jag parkerat vid badanläggningen och jag hojtade efter dem att "vi ses vid SPA:et klockan två!". Absolut, men först skulle de testa vattenrutschkanor, forsränning, vågmaskiner, "Anakondan" och gudvetvad. Vatten är utan tvekan deras element.


Själv såg jag fram emot att hitta en bra häst och rida upp i bergen. Jag drog alltså på mig kepsen o jeansjackan som skydd mot solen och styrde kosan mot en plats där de brukar hyra ut ök. Efter att ha förklarat att jag kunde rida o hade haft hästar gick de och hämtade en riktig häst (Man har ju varit med förr. Det finns alltid minst en bra häst gömd nånstans). Lite undermusklad var den, men hyfsat välnärd och med temperament. Sen red jag upp i de skogsklädda bergen en dryg timme. Högst uppifrån kunde jag se ner över den jättelika "Parque Acuático", men lyckades inte urskilja mina väninnor i myllret. För mig går inget upp mot att sitta på hästryggen och jag återvände ner till hästägaren så lycklig att en blixt kunde ha fått slå ner på mig just då - som man säger i Mexiko ;-)


Kl 14.00 var det SPA-dags och både mina väninnor delfinerna och jag infann oss punktligt, för detta ville ingen missa. Den nya SPA-byggnaden är modern och hemskt ful...


...men innanför betongfasaden ligger gudarnas boning. Allt är ljust och fridfullt. SPA-personalen är helt vitklädd och tassar ljudlöst runt i mjuka tofflor. Deras enda uppgift i livet - känns det som - är att vederkvicka oss besökare till kropp och själ med änglalik beröring och himmelska dofter, så att vi pånyttfödda må återvända ut i de dödligas grymma värld för att utkämpa ännu en dust med densamma. Ur det rika utbudet valde Valeria klassisk massage, Tere klassisk massage med refloxologi och jag helkropps-exfoliering. Min behandling inkluderade till min glädje 10 minuter i det 40 C, svavelhaltiga romerska badet för att "öppna porerna". I övrigt hade vi fått skippa det romerska badet för Valerias skull, för där är det 18-årsgräns. Inte för att folk hänger sig åt caligulanska orgier därinne, nej, nej. Orsaken är, förklarade de, att hett svavelhaltigt vatten kan ge barn problem med luftrör och lungor. Vad vet vi, men inte ville vi riskera Valerias hälsa. Det får bli en vuxentripp tillbaka snart. Efter våra respektive behandlingar flöt vi ut ur gudarnas boning på små fluffiga moln, men landade tämligen bryskt när vi nådde parkeringen och tvingades sätta oss i en bil som var hetare än bagarnas vedeldade ugnar. Tere och Valeria i sina shorts brände benen och fick lägga badhanddukar på skinnsätena. På med luftkonditioneringen och på med iPoden, för att ha bra musik på återvägen till Tonatico, där en nyvaken och lite kissnödig Raffe väntade på hotellet.

Fortsättning följer...