Lagen om alltings jävlighet

Ni känner väl till Murphys lag? Den här veckan har tillvaron varit tungrodd och därför har jag dröjt med fortsättningen av min reseberättelse. Jag ber om överseende och lovar att den är på väg.

För det mesta brukar jag ha ett väldigt "flyt", som sonen skulle säga, men nån gång så där vart tredje år hamnar jag i nån slags allt-jag-företar-mig-går-käpprätt-åt- helskotta-spiral. Som tur är brukar det ebba ut efter nån vecka och jämvikten i mitt lilla universum återställs.

För en vecka sen avled en kär väninna sen ca 20 år. Hon förlorade slutligen kampen mot cancern, efter att mot alla odds ha överlevt tre återfall. Hon var oerhört modig och stark och full av visdom och kloka råd, som hon delade med sig av när man var nere eller vilsen. Man gick alltid stärkt från ett möte med Rosalía och jag kommer att sakna hennes sprudlande energi och andliga vägledning mycket.

Efter det hamnade jag i ovan nämnda spiral och smått som stort gick åt skogen: Först gick laptopen sönder just när jag skulle avsluta ett jobb där jag redan fått deadline uppskjuten två gånger (tack, underbara Mia A, som tog över jobbet mitt i natten o räddade mig). Sen kunde sonen inte komma åt sitt studiebidrag från CSN för han hittade inte engångskods-kortet och bankomatkortet har han förstås fått stulet eller tappar för länge sen. Jag blev av med mitt dito i förra veckan, så han kunde ändå inte föra över pengarna till mitt Nordea-konto. Hur o när vi ska få hit nya bankomatkort och Nordeas nya kortläsare veta fåglarna. När jag just fått en av mina undertextnings- mjukvaror att funka i Miguels PC så gick den datorn också sönder. Utan en enda fungerande dator kan jag inte jobba, inte fakturera, inte sköta bankärenden, inte kolla mejl, inte skriva i min blogg... Sen var det allt från att datateknikern inte kom, till vidbränd mat, till glömda möten, till att mitt P-kort på gymmet inte funkade när jag skulle parkera, till att lille Raffe fick magkatarr till en massa småsaker som jag inte kan komma på just nu, men det nådde en gräns när jag kände att jag bara ville lägga mig och dra lakanet över huvudet för att se om jag kunde få eländeskarusellen att stanna.

Idag har dock vår suveräna datatekniker varit här och fixat sonens dator så att jag kan börja jobba igen, väninnan Teres dotter Valeria mår bra igen efter att ha skrämt upp oss med gröna kräkningar och 40 C feber som inte gick ner med nånting. En ilfärd, utan siren men i bästa Emerson Fittipaldi-stil, till husläkaren i andra änden av megametropolen gjorde dock susen och efteråt kunde tösens mamma andas ut och tösen själv var plötsligt så pigg att hon ville åka till marknaden och äta mexikansk skräpmat. Icke, sa mamma. Kycklingbuljong med ris fick det bli. Sonen är stolt och glad över att filmregissören som äger filmskolan där han pluggar blev eld och lågor över hans senaste kortfilmsmanus (just a draft, mind you) och erbjöd sig att själv regissera och ta hand om scenografin. Med tanke på att denne man är sonens idol betydde det väldigt mycket. Den årliga vårliga värmeböljan har äntligen börjat lätta och megakackerlackorna drar sig därmed tillbaka till rännstenar och avlopp. Megakackerlackor är upp till 5 cm långa vidriga kryp som är snabba som blixten, rasslar när de springer - emot en - och krasar när man stampar på dem, men de flyger åtminstone inte som de vid kusten så jag kan med ett ondskefullt leende trampa ihjäl dem, he, he. Jakarandaträdens blomningstid går mot sitt slut, men regnerioden står för dörren och med regnen börjar allt blomma i denna underbara stad.

Balansen i mitt lilla universum återställs så sakta och nu råder Ninas lag igen: Lagen om alltings förträfflighet.