Världens största skridskobana och mycket, mycket mer

Jag älskar detta magiska land och denna oförutsägbara megametropol som aldrig sover och ständigt bjuder på överraskningar! Varje dag vaknar man till nya äventyr och utmaningar. Dessutom händer det alltid oväntade saker, ibland mindre bra men för det mesta både bra och roliga. Nu har vi i vårt varma Mexico City för andra året i rad världens största utomhusskridskobana på Zocalon. Den har just hamnat i Guinness Rekordbok :-) Nöjer man sig med detta? Icke. Bredvid isbanan, med läktare och uthyrning av skridskor (jag menar, hur många mexikaner äger ett par skridskor eller har råd att köpa?) har man byggt en 6 meter hög och 39 meter lång snöramp (för pulkaåkning eller snowboard, kanske?), och dessutom finns det ett 400 kvadratmeter stort område med riktig snö för alla glada små barn. Jättebra idé, eftersom "Don Goyo" - vulkanen Popocatepetl - mullrar och spottar aska på oss sen ett par år så att vi inte längre kan åka upp och göra snögubbar där. De jättelika, vackra juldekorationerna på alla fasader runt Zocalon har tänts och här ska det åkas skridskor, ända fram till 10 januari. Bäst av allt? Man kan åka i t-shirt :-)

Popocatepetl (ca 5 300 m)


Skridskobanan


Kulturutbudet i M.C. är outtömligt och de flesta av oss hinner tyvärr bara med en bråkdel av allt som erbjuds - ofta helt gratis. Jag fokuserar främst på muséernas utställningar, men hinner även uppleva en del annat: Utomhuskonserter (senast Goran Bregovic), folkdansuppträdanden, "Svansjön" uppförd utomhus på en liten ö i en konstgjord sjö, karnevalsprocessioner, guidade tematiska turer i olika delar av stan (senast kvällsturen "Historia & Legender" i centrum, där man åker i en liten träspårvagn från 1920-talet, med guide och skådespelare i 1600-talsdräkter och besök i olika kända byggnader, där de berättar legender och dramatiserar händelser ur Mexikos koloniala historia)...

Spårvagn från 1920-talet

...mycket bio eftersom det är så billigt här, gratis konst-och fotoutställningar som hängs upp utefter de stora avenyerna etc etc etc... Det finns hur mycket som helst. Nattlivet ska vi förstås inte glömma med alla barer, diskon, teatrar, varietésalonger - och framför allt dansställena. Mexikaner älskar att dansa och alla dansställen har levande musik. Allt från mindre band till jättelika blåsorkestrar. Oftast alternerar 2-3 band per kväll. Musiksmaken avgör vilket dansställe man går till; pop, hårdrock, ballad, danzón, bolero, cumbia, salsa, son, tango, line dance... Orkestrarna och banden är mestadels från Mexiko, Kuba och Colombia och ofta ruskigt bra. Här nedan några som spelar i M.C...

Café Tacuba


Sonora Matancera - numera utan Celia Cruz


Son 14 - bäst!


Maldita Vecindad


La Unica Sonora

För att återgå till muséerna så har jag den senaste månaden varit på flera utställningar: En med foton & minnessaker från 100-årsfirandet av Mexikos Självständighet år 1910, en orkidéutställning där jag lärde mig att denna fantastiska lilla växt kan ha de märkligaste former och färger, en fotoutställning med prisbelönta bilder tagna av världsberömda pressfotografer, och en annan fotoutställning med bilder från Coyoacán (där jag bor) när det fortfarande var en by för bara 100 år sen. Dessutom var jag häromkvällen på ett museum och lyssnade på några antropologer som höll ett föredrag om "Magi och shamanism bland Mexikos indianfolk". Ett fascinerande och angeläget ämne, eftersom Mexiko fortfarande har 62 olika indianfolk och lika många levande indianspråk.

Huichol-indian


Dräkter från den, i dubbel mening, historiska paraden 1910


Prisbelönt pressfoto


Orkidé


Orkidé


Franz Mayer-muséets innergård

Apropå det storslagna 100-årsfirandet av Mexikos Självständighet år 1910, så närmar sig nu med stormsteg 200-årsfirandet av densamma. En stor digitalklocka sattes upp bredvid Presidentpalatset för nåt år sen, och där kan vi följa nedräkningen i dagar, timmar, minuter och sekunder till "El Bicentenario". Nybyggande, ombyggande och utbyggande av gator, byggnader, tunnelbana, tvärbana, broar, metrobus m.m. pågår i en rasande fart över hela stan bokstavligt talat dygnet runt, för att stå klart i tid till firandet 2010. Ja, inte bara i M.C. förresten, utan i hela landet. En ny motorväg byggs också mellan M.C. och den undersköna badorten Huatulco vid Stilla havskusten, så att vi ska kunna köra dit på 3 timmar, istället för att som nu slingra oss dit på fyra gånger så lång tid på dåliga vägar. Många klagar förstås över trafikkaoset allt detta orsakar, men jag överser gärna med det för att Mexiko ska bli ännu vackrare, modernare och mer framkomligt. Ja, jag älskar detta land!

Reseledare - att vara eller inte vara, del 1

Mina goda avsikter till trots har det gått ett tag sen sist - igen. Sorry about that, folks. Det händer så mycket i mitt liv och i den här stan att dygnets timmar helt enkelt inte räcker till. Tredje delen av reseberättelsen från Ixtapan de la Sal har jag lagt på hyllan nu, för den känns som gammal skåpmat. Istället tänkte jag berätta lite om mitt första reseledaruppdrag, under två veckor i okt-nov. Jag var ju guide i Mexico City på 90-talet , och i början av det här året anlitades jag av en svensk resebyrå för att ta hand om dess Mexikogrupper. Det kom - som det mesta i mitt liv - precis i rätt ögonblick, för jag längtade verkligen efter en förändring och hade saknat guidandet. Att vara reseledare är dock nåt helt annat, vilket jag skulle få erfara...

Min första grupp landade den 27 oktober, och den auktoriserade mexikanske guiden Bernardo och jag mötte vid flyget. Det var en liten grupp, med tretton mycket beresta och pålästa resenärer från olika delar av Sverige. När vi kom på bussen gav jag var och en en liten "välkomstpåse", med mexikanskt traditionellt godis samt praktiska saker som desinficeringsdroppar och antiseptisk gel för handvätt.

De första två dagarna var programmet förlagt till M.C. och vi bodde på ett anrikt och mycket vackert hotell i gamla centrum, med utsikt över katedralen och presidentpalatset. Vi avverkade (en liten del av) det jättelika och världsberömda Antropologiska Muséet, "Centro Histórico" med katedralen, presidentpalatset, centralposten, Palace of Fine Arts m.m. Uppifrån 43:e våningen i Latinamerikanska tornet såg de M.C. i kvällsbelysning bölja iväg åt alla håll genom den stora Mexikodalen och försvinna bort mellan vulkanerna. Tro mig, det är en imponerande syn även för den som sett det otaliga gånger.

Latinamerikanska tornet

Detalj från huvudpostkontoret

Bellas Artes/Palace of Fine Arts

Vi åkte också till De tre kulturernas torg, en plats där stora ledare möttes och överlade såväl före som efter spanjorernas ankomst och som 1968 var skådeplats för den tragiska studentmassakern. Naturligtvis besökte vi även Frida Kahlos hus och en traditionell marknad ett par kvarter därifrån, samt de flytande trädgårdarna i Xochimilco. Det blåste kallt i "trajineran" (en slags stor gondol med tak, ett långbord och stolar) den dan, men den goda hemlagade maten som förbeställts, båtarna med musiker som flöt förbi och spelade mariachi- och marimbamusik, samt försäljare av hantverk, varma majskolvar och blommor gjorde att vi glömde kylan och hade riktigt trevligt.


Efter två nätter i megametropolen M.C. for vi vidare till Teotihuacán (ceremoniellt/religiöst centrum ca 200 f.Kr - 650 e.Kr), för att bese och om man ville även bestiga den mäktiga Sol- resp. Månpyramiden.

Månpyramiden

Nästa anhalt var staden Puebla de los Angeles, där vi såg centrum med dess fantastiska kolonialarkitektur, besökte en fabrik som sålde Pueblas världsberömda handmålade, glaserade keramik med reliefmönster och fikade i de pittoreska konstnärskvarteren. Med "kolonial" avser man för övrigt i Mexiko tiden mellan den spanska erövringen och självständigheten, dvs 1521-1810.

Fasad

Portal in till en saluhall

Tallrik i handmålad glaserad keramik: "talavera"

Eftersom just den här gruppen hade turen att komma till Mexiko lagom till årets viktigaste högtid, "De Dödas Dag" 1-2 november, ville ett par i gruppen gärna ha en bordsprydnad föreställandes "La Catrina" - dvs Döden - i Mexiko symboliserad av en högreståndsdam från förra sekelskiftet, med kvarnhjulshatt och allt.

"La Catrina" i original, påhittad av grafikern José G. Posada runt 1910


"La Catrina" och mumsiga sockerdöskallar

En marknad där dessa prydnader såldes skulle ligga fem kvarter bort och iväg marcherade vi i samlad tropp. Det visade sig - förstås - vara tre gånger så långt, och alla jag frågade skickade oss åt olika håll. Till slut kom vi fram, bordsprydnaden inhandlades och marknaden i sig var faktiskt väl värd besöket. Tiden var däremot inte på vår sida längre, för om en halvtimme väntade lunch på hotellet. Jag stoppade snabbt en taxi, vars chaufför stoppade tre till, och taxikaravanen bromsade in framför hotellet precis i tid.

Vikingaland tur & retur

Efter en intensiv period fylld av allt annat än skrivande - utom i jobbet - är jag i bloggartagen igen. Hur länge inspirationen håller i sig eller tiden räcker till vet varken Gudarna, Buddha, Jehova eller jag. En dag, en månad, ett år? Den som tittar in får se. Jag har till att börja med aktualiserat infon. om vad jag läser, ser på TV etc, samt musikutbudet. Favoritlåtar, förstås. Hoppas ni hittar nåt ni gillar :-)

För en månad sen kom jag hem (till Mexiko) efter två veckors besök i Vikingaland.
Mitten av september är för kallt för min smak, men annars var det alldeles väldigt lyckat. Framför allt var det mysigt att kinesa hos mamma; bara umgås, prata lääänge och göra små utflykter tillsammans. Näst mysigast var att träffa "las amigochas", dvs mina närmaste mexikanska väninnor. Jag hann gå på ett rep med folkdansgruppen och t.o.m ge mina gamla danselever en danzónlektion. Min väninna Nadia, alltid lika sprudlande glad och initiativrik, ordnade dessutom en "reunión" hemma hos sig och dit kom förstås alla vänner som kunde, med sina respektive och sina barn. De barn jag kände hade vuxit nåt makalöst på ett år, och X antal nya bebisar hade tillkommit. Jag lärde också känna några av de mexikanskor som anlänt under det gångna året. Svensk man + mexikansk kvinna är för det mesta en väldigt lyckad kombination. Varför går jag in på en annan gång... Den svensk-mexikanska kolonin i Stockholm växer dock stadigt, ingen tvekan om det :-)

Nu är jag hemma igen, i mitt varma och vackra Mexiko, där grönskan är frodig och allt blommar så här i slutet av regnperioden. För första gången på 20 år är jag dock hemma utan sonen Miguel, som nyss gick ut filmskolan här och nu tänker vara i Sverige ett år. Det är en chockartad upplevelse. Våningen ekar tom som en öken, jag känner mig halv, rastlös och vilsen. Nåja, klarar andra föräldrar den här separationen så ska väl jag. Som tur är kommer Miguel hem och hälsar på i nov/dec och så har jag ju sällskap av hans gulliga flickvän Vannia, som kommer från norra Mexiko men pluggar till scenograf i M.C. och bor hos oss. Som brudens far brukar säga på bröllop: "Jag förlorar en dotter, men får en son" - men i mitt fall är det förstås tvärtom.

Nej, nu måste jag gå och dricka en balja kvällskaffe, för annars kan jag inte sova. Härnäst ska jag berätta om ett par fina utställningar, en ny resa och lite annat...

Genom Paradisets portar och pladask ner på Jorden igen, del 2

Bättre sent än aldrig. Trots att uppehållet blivit långt och ämnet börjar kännas smått passé, känner jag mig manad att fortsätta min reseberättelse. Jag vet ju att det finns de som faktiskt ser fram emot nästa kapitel :-).

Dessutom, efter en dags salig lycka klappade laptopen igår ihop igen och fick återvända till verkstan - där den uppenbarligen hör hemma - och tills vår datadoktor Marco kurerat den passar jag på att blogga från en annan dator. Det är bra terapi.

Om ni inte läst del 1 av reseberättelsen, eller har hunnit tappat tråden - vilket vore förståeligt, för det har t o m jag gjort - så får ni läsa den först. Anywho...


Jakarandaväg

Efter en härlig dag med badande, SPA och ridtur i bergen återvände vi alltså till vårt lilla värdshus i byn Tonatico, hämtade en yrvaken och kissnödig Raffe och flanerade ner till torget. Det skulle snart börja skymma, men när vi ätit en riklig middag under arkaderna var klockan knappt sex. Än fanns det tid för fler upplevelser och eftersom ett berömt vattenfall skulle ligga strax utanför Tonatico styrde vi bilen dit, med hund och allt. För en gångs skull låg det faktiskt så nära som det sagts, men när vi kom fram till parken som leder till vattenfallet höll vakterna precis på att stänga grindarna och inga böner i världen hjälpte. Icke heller mutor, vilket nästan är unheard of i detta land. Jag funderade på att låta Tere dra visan om att hennes väninna hade kommit ända från Sverige enkom för att se detta makalösa (nåja...) vattenfall. Den visan har jag själv framgångsrikt dragit några gånger när jag haft utlandsbesök och den har t o m fått in oss på museum stängda för renovering. Där har vi sen klivit runt bland presenningar, byggnadsställningar och hantverkare och beundrat diverse utsökta konstföremål och mina gäster har varit glada - och imponerade över att inget tycks omöjligt i detta fantastiska land. Det stämmer också, 9 gånger av 10.

Här stötte vi dock på patrull i form av vänliga men ack så omutliga vakter, som bara ville åka hem och se på fotboll på TV. Nu var klockan sju, det var becksvart och syrsorna hade plockat fram fiolerna, men för oss storstadsbor var det tidigt och vi beslöt att ta en sväng till byn Tenancingo. Den var målet nästa dag, så det kändes klokt att svänga förbi redan nu och kolla om den var värd ett längre besök. I Tonatico hade de ju sagt att det bara tog en halvtimme dit. Ha, ha (ihåligt skratt)... Kanske för byborna, som känner trakten väl och kan köra dit i sömnen - eller beckmörker - men icke för oss. Vi rörde ihop de sju, åtta olika muntliga vägbeskrivningar vi fått, körde bort oss ett antal gånger, hamnade till slut på den absolut längsta och krokigaste vägen och nådde Tenancingo efter drygt två timmar. Som tur är sviktar aldrig vårt goda humör och vi ser allt som en intressant upplevelse, även att snurra runt på kolsvarta krokiga vägar på vischan, febrilt letandes efter en vägskylt som visar att vi åtminstone är kvar i Mexiko. Flexibla är vi, men vi hade ingen lust att köra vare sig rätt ut i havet ("Jooo!", skulle mina väninnor delfinerna säga) eller över gränsen till Guatemala.

Nåja, fram kom vi till slut. Tenancingo visade sig vara en stor by, på gränsen till småstad, och till skillnad från lilla Tonatico hade den ett nattliv som gjorde den heder. Trots att klockan närmade sig 22.00 var centrum upplyst á la nöjespark, affärerna var öppna, på stora torget var det full ruljans med mat- och hantverksstånd, storkyrkan var öppen och så även turistinformationen, dit vi genast styrde kosan. En mycket trevlig man, lokalhistoriker och författare med flera egna alster på hyllan bakom sig, gav oss mängder av tips på sevärdheter i Tenancingo med omnejd inför nästa dag. Efter att ha besökt kyrkan och avnjutit rykande het "atole" vid ett torgstånd - "atole" är en tjock dryck gjord på majsdeg och smaksatt med melass-socker och diverse inhemska frukter - var det hög tid att vända tillbaka mot Tonatico.


Detalj från storkyrkan i Tenancingo


Atole

För att slippa snurra runt i timmar mitt i natten på inte helt säkra vägar (överfall är vanligt) axlade Tere och jag vår väl inövade roll damsel in distress , vilken tilltalar mexikanska män alldeles oerhört. Den lockar fram deras beskyddande, gentlemannamässiga och samtidigt machoaktiga sida. På ett killevipp hade några unga, tjusiga poliser erbjudit sig att ge oss eskort nästan hela vägen och på slutet lotsa oss upp på en riktig motorväg (!) som gick raka vägen till lilla Tonatico. Lyxigt...


Ridande polis i Mexico City, men hans bilburna kollegor i Tenancingo var tjusiga de med ;-) Foto: Karin Bergendal

Nästa morgon gjorde jag det omöjliga igen, dvs gick upp klockan sju. Efter frukost, med flera koppar mexikanskt starkt kokkaffe med kanelstång till den halvsovande chauffören, bar densamma ner sin helsovande hund till bilen medan väninnorna stuvade in bagaget. Planen för dan var att först besöka "Las Grutas de la Estrella" och därefter åka till Tenancingo. Jag har varit i grottorna förr och vet att det inte bör missas. Vi var de sista som slank in genom biljettspärren, men in kom vi :-). Raffe var sååå glad att han fick stanna i bilen och sova. Ingången till grottorna ligger på botten av en ravin, med tropisk vegetation och en liten flod med en hängbro över. Det är åtskilliga hundra trappsteg ner, men springer man går det lätt. Uppåt är det förstås en annan femma, hrm, hrm... Vår guide och tillika grottforskare väntade på oss och iväg bar det. Till skillnad från många grottsystem i Mexiko är "La Estrella" inte upplyst som en balsal och med breda släta cementvägar överallt. Här går det att tända på vissa ställen, men annars är det ficklampor som gäller. Formationerna är helt makalösa och man har hela tiden grottan inpå sig.


Foto: Alejandro lV Barragán, www.barraganzone.com

Bitvis får man huka sig, krypa och på ett ställe måste man gå upp för en skranglig, rostig spiraltrappa för att nå nästa nivå. På grottväggarna finns små meddelanden från de som dristade sig in här redan på 1800-talet och man ser sotfläckar från facklorna de bar. Under mexikanska revolutionen 1910-17 användes den av rebellerna, och enligt guiden har de t o m hittat fynd som tyder på att lokala indianfolk använde grottan långt innan spanjorerna kom på tidigt 1500-tal. På väg ut informerade han oss om diverse grottfärder med olika svårighetsgrad. Tere och jag gillar utmaningar, och efter att ha hört utbudet beslöt vi att återvända i maj för en tur som inkluderar att hissa sig X antal meter ner medelst rep samt simma över en underjordisk flod.

Från grottorna vidare till Tenancingo. Sömntutan Raffe vaknade dock och gav oss jag-är-nödig-och-hungrig-blicken, så vi fick stanna vid vägkanten. Valeria och Raffe tog en promenad medan jag lagade hundmiddag, och när det var avklarat körde vi sista biten mot Tenancingo. Det hade hunnit mörkna och när vi närmade oss såg vi inte ett endaste litet ljus. Det visade sig att en tromb med stormvindar och skyfall dragit igenom Tenancingo några timmar tidigare och det rådde totalt strömavbrott. "Nåja", sa vi, "vi ska ju ändå lägga oss tidigt. Vi behöver bara hitta ett hotell." Om ni inte vet det kan jag tala om att alla hotell ser likadana ut i kolmörker. Vi hittade ett väldigt billigt (misstänkt billigt, sa Tere) hotell och i ljuset från receptionistens stearinljus såg rummet riktigt anständigt ut. Vi betalade och körde in bilen och i samma ögonblick - tack o lov - varde det ljus. Tere och Valeria gick in i rummet först, men innan jag ens fått ut Raffe ur bilen stod Tere bredvid mig och sa: "Här kan vi inte stanna. Har du sett rummet?" Ja, det hade vi ju båda två, men i stearinljusdunkel. Nu fick jag hålla med om att elljuset framhävde rummet i en helt annan dager. Det var slitet, de få möblerna var fastspikade i golvet, dörren till det lindrigt rena badrummet hängde på ett halvt gångjärn, sängkläderna var solkiga, och slutligen de två helt oemotsägliga bevisen för vad vi hamnat på för sorts hotell: madrasserna hade galonöverdrag och på överkasten - inte i badrummet - låg en rulle toapapper, en tvättlapp och en minitvål. Detta var alltså ett "hotel de paso", där inga gäster/par stannar mer än två timmar och det är trafik 24 timmar om dygnet. Jag var så dödstrött efter allt körande att jag var beredd att lägga mig och sova ovanpå det solkiga överkastet med kläder och allt. Tere var emellertid horrified, och detta var naturligtvis inget lämpligt ställe för 11-åriga Valeria. Tere lyckades få receptionisten att skämmas för att han haft mage att lura in två anständiga (jo, jo) kvinnor med ett barn på sitt snuskiga motell och vi fick pengarna tillbaka. Han skämdes t o m så mycket att han rekommenderade ett annat hotell, som han sa var "väldigt anständigt" och helt "i er klass". Dit åkte vi och det visade sig vara perfekt för oss. Rent, smakfullt och biligt :-)





Det lilla hotellet låg högt upp med utsikt över Tenancingo, var smakfullt inrett, hade rena & fräscha rum med underbara badrum och en simbassäng i trädgården. Ett dubbelrum med kabel-tv för facila 300 SEK, det ni. Än en gång lyckades vi få ta in Raffe, trots att receptionisten försäkrade att ägaren skulle avskeda honom om det kom fram. För säkerhets skull fick Raffe sova på sin handduk i badrummet och vi somnade sött bland rena lakan i våra stora dubbelsängar.

Tredje och sista delen inom kort...

Den förlorade bloggerskan är tillbaka

Börjar ni undra om jag gett upp det här med bloggandet? No way! Det är jätteroligt (Tack, Mia L, som inspirerade mig). Jag har bara varit upptagen med annat i en vecka; allt från jobb till födelsedagsfiranden till besök från Svedala.

I gryningen har jag en deadline, men sen ska jag allt plita ner fortsättningen på min lilla reseberättelse. Jag måste ju bli klar med den innan vi åker iväg på nästa utflykt i maj. Då ska vi bland annat på grottäventyr med en grottforskare. Det ni :-) Det blir till att både krypa, klättra med rep och simma i 10 C vatten (!) över en underjordisk flod. Kul men kallt ;-) Vi tänker absolut hyra våtdräkter. Jag avskyr att simma - tråååkigt! - men älskar grottor, och enligt guiden ska vi bara simma en liten bit.

Nej, nu måste jag jobba, men är snart tillbaka. Avslutar med två fina foton på mina älsklingar; sonen Miguel - som sen bilden togs i höstas fått filmarbetar-muskler - och hunden Raffe.

Lagen om alltings jävlighet

Ni känner väl till Murphys lag? Den här veckan har tillvaron varit tungrodd och därför har jag dröjt med fortsättningen av min reseberättelse. Jag ber om överseende och lovar att den är på väg.

För det mesta brukar jag ha ett väldigt "flyt", som sonen skulle säga, men nån gång så där vart tredje år hamnar jag i nån slags allt-jag-företar-mig-går-käpprätt-åt- helskotta-spiral. Som tur är brukar det ebba ut efter nån vecka och jämvikten i mitt lilla universum återställs.

För en vecka sen avled en kär väninna sen ca 20 år. Hon förlorade slutligen kampen mot cancern, efter att mot alla odds ha överlevt tre återfall. Hon var oerhört modig och stark och full av visdom och kloka råd, som hon delade med sig av när man var nere eller vilsen. Man gick alltid stärkt från ett möte med Rosalía och jag kommer att sakna hennes sprudlande energi och andliga vägledning mycket.

Efter det hamnade jag i ovan nämnda spiral och smått som stort gick åt skogen: Först gick laptopen sönder just när jag skulle avsluta ett jobb där jag redan fått deadline uppskjuten två gånger (tack, underbara Mia A, som tog över jobbet mitt i natten o räddade mig). Sen kunde sonen inte komma åt sitt studiebidrag från CSN för han hittade inte engångskods-kortet och bankomatkortet har han förstås fått stulet eller tappar för länge sen. Jag blev av med mitt dito i förra veckan, så han kunde ändå inte föra över pengarna till mitt Nordea-konto. Hur o när vi ska få hit nya bankomatkort och Nordeas nya kortläsare veta fåglarna. När jag just fått en av mina undertextnings- mjukvaror att funka i Miguels PC så gick den datorn också sönder. Utan en enda fungerande dator kan jag inte jobba, inte fakturera, inte sköta bankärenden, inte kolla mejl, inte skriva i min blogg... Sen var det allt från att datateknikern inte kom, till vidbränd mat, till glömda möten, till att mitt P-kort på gymmet inte funkade när jag skulle parkera, till att lille Raffe fick magkatarr till en massa småsaker som jag inte kan komma på just nu, men det nådde en gräns när jag kände att jag bara ville lägga mig och dra lakanet över huvudet för att se om jag kunde få eländeskarusellen att stanna.

Idag har dock vår suveräna datatekniker varit här och fixat sonens dator så att jag kan börja jobba igen, väninnan Teres dotter Valeria mår bra igen efter att ha skrämt upp oss med gröna kräkningar och 40 C feber som inte gick ner med nånting. En ilfärd, utan siren men i bästa Emerson Fittipaldi-stil, till husläkaren i andra änden av megametropolen gjorde dock susen och efteråt kunde tösens mamma andas ut och tösen själv var plötsligt så pigg att hon ville åka till marknaden och äta mexikansk skräpmat. Icke, sa mamma. Kycklingbuljong med ris fick det bli. Sonen är stolt och glad över att filmregissören som äger filmskolan där han pluggar blev eld och lågor över hans senaste kortfilmsmanus (just a draft, mind you) och erbjöd sig att själv regissera och ta hand om scenografin. Med tanke på att denne man är sonens idol betydde det väldigt mycket. Den årliga vårliga värmeböljan har äntligen börjat lätta och megakackerlackorna drar sig därmed tillbaka till rännstenar och avlopp. Megakackerlackor är upp till 5 cm långa vidriga kryp som är snabba som blixten, rasslar när de springer - emot en - och krasar när man stampar på dem, men de flyger åtminstone inte som de vid kusten så jag kan med ett ondskefullt leende trampa ihjäl dem, he, he. Jakarandaträdens blomningstid går mot sitt slut, men regnerioden står för dörren och med regnen börjar allt blomma i denna underbara stad.

Balansen i mitt lilla universum återställs så sakta och nu råder Ninas lag igen: Lagen om alltings förträfflighet.

Genom Paradisets portar och pladask ner på Jorden igen

Tre dar efter hemkomsten från Ixtapan de la Sal med omnejd går jag fortfarande omkring och ger ifrån mig små lyckosuckar. Hur kunde jag hålla mig borta därifrån så länge? Det måste vara sex år sen sist...

Bara 2,5 timme tar det till Paradisets portar: Infarten till Ixtapan, kantad av en färgkaskad av tropisk vegetation och med den vackra fontänen prydd av jaktgudinnan Diana mitt i rondellen. Värmen här är inte fuktig utan torr, och helt ljuvlig. Inte ens i ottan är det kyligt, bara lite ljummet.


Vi hade bestämt oss för att vänta med badanläggningen och SPA:et till fredag, som var vår enda heldag, och fortsatte direkt till den fridfulla lilla byn Tonatico ett par km längre bort. Vi hittade snabbt en mysig "posada" (ung. värdshus) där de lät oss ta in med Raffe, efter att vi som vanligt bedyrat att han var så väluppfostrad att de inte ens skulle märka honom (det börjar bli rutin nu, för han reser alltid med oss). Eftersom vi hade möjlighet att åka veckan efter Påsk hade lämmeltåget av turister dragit förbi och vi var de enda gästerna. Så skönt :-).


I skymningen åt vi middag på en liten restaurang med uteservering under arkaderna runt Tonaticos torg. Varje mexikansk by med självaktning har ett litet torg i centrum, med planteringar, bänkar och en liten "kiosco" i mitten där byns egen blåsorkester - nåt annat som nästan alla byar har - ofta underhåller flanörer på helgerna. Runt torget ligger nästan alltid polisstationen, rådhuset och byns viktigaste kyrka och Tonatico är inget undantag. Apropå poliser stötte vi på ett par bypoliser när vi parkerade för att gå och äta middag. De märkte förstås genast att vi var utomsockens och när de såg på nummerplåten att vi var från Mexico City sa de medlidsamt: "Där är det allt bra stressigt, vad?" "Ja", svarade vi och det var århundradets underdrift.




I den ljumma kvällen, med syrsornas vyssande violinmusik i öronen, promenerade vi tillbaka till vårt lilla hotell, förbi byborna som hade flyttat ut stolar på de smala trottoarerna och satt och småpratade lågmält. Vi önskade varandra god kväll och med en del växlade vi några ord, som man gör här. Halvvägs uppför backen gick vi in på ett bageri och köpte nybakat varmt bröd, som vi själva fick gå in och välja ut i det allra heligaste - inne hos sockerbagarna vid de stora, vedeldade ugnarna. Med vår doftande brödpåse och varsin kopp starkt kaffe, som receptionisten - som bodde i ett rum med sin unga fru o lilla baby och jobbade 24-timmarsskift - kokat åt oss, gick vi upp till vårt rum och såg på "Cityakuten" i sängen medan vi njöt av varmt bröd och kaffe och tänkte att "mycket bättre än så här blir inte livet". Raffe den konstiga hunden gillar inte kaffe och är måttligt intresserad av "Cityakuten" ;-). Han åt istället kyckling med ris och la sig att snusa på det svala kakelgolvet under min säng.

Fredag var vår enda heldag, så "rise and shine" i ottan, dvs. klockan 07.00. Efter en rejäl mexikansk frukost med kött, ägg, svarta bönor, tortillas samt "café de olla" (mex. starkt kokkaffe med kanelstång och melassocker) och kaffebröd, var vi kl 09.00 redan på god väg mot Ixtapan de la Sal. Raffe hade kissat och fått mat och fick sovmorgon på hotellet.


Min väninna Tere och 11-åriga dottern Valeria, som troligen varit delfiner i ett tidigare liv, flög ur bilen med alla sina badattiraljer så fort jag parkerat vid badanläggningen och jag hojtade efter dem att "vi ses vid SPA:et klockan två!". Absolut, men först skulle de testa vattenrutschkanor, forsränning, vågmaskiner, "Anakondan" och gudvetvad. Vatten är utan tvekan deras element.


Själv såg jag fram emot att hitta en bra häst och rida upp i bergen. Jag drog alltså på mig kepsen o jeansjackan som skydd mot solen och styrde kosan mot en plats där de brukar hyra ut ök. Efter att ha förklarat att jag kunde rida o hade haft hästar gick de och hämtade en riktig häst (Man har ju varit med förr. Det finns alltid minst en bra häst gömd nånstans). Lite undermusklad var den, men hyfsat välnärd och med temperament. Sen red jag upp i de skogsklädda bergen en dryg timme. Högst uppifrån kunde jag se ner över den jättelika "Parque Acuático", men lyckades inte urskilja mina väninnor i myllret. För mig går inget upp mot att sitta på hästryggen och jag återvände ner till hästägaren så lycklig att en blixt kunde ha fått slå ner på mig just då - som man säger i Mexiko ;-)


Kl 14.00 var det SPA-dags och både mina väninnor delfinerna och jag infann oss punktligt, för detta ville ingen missa. Den nya SPA-byggnaden är modern och hemskt ful...


...men innanför betongfasaden ligger gudarnas boning. Allt är ljust och fridfullt. SPA-personalen är helt vitklädd och tassar ljudlöst runt i mjuka tofflor. Deras enda uppgift i livet - känns det som - är att vederkvicka oss besökare till kropp och själ med änglalik beröring och himmelska dofter, så att vi pånyttfödda må återvända ut i de dödligas grymma värld för att utkämpa ännu en dust med densamma. Ur det rika utbudet valde Valeria klassisk massage, Tere klassisk massage med refloxologi och jag helkropps-exfoliering. Min behandling inkluderade till min glädje 10 minuter i det 40 C, svavelhaltiga romerska badet för att "öppna porerna". I övrigt hade vi fått skippa det romerska badet för Valerias skull, för där är det 18-årsgräns. Inte för att folk hänger sig åt caligulanska orgier därinne, nej, nej. Orsaken är, förklarade de, att hett svavelhaltigt vatten kan ge barn problem med luftrör och lungor. Vad vet vi, men inte ville vi riskera Valerias hälsa. Det får bli en vuxentripp tillbaka snart. Efter våra respektive behandlingar flöt vi ut ur gudarnas boning på små fluffiga moln, men landade tämligen bryskt när vi nådde parkeringen och tvingades sätta oss i en bil som var hetare än bagarnas vedeldade ugnar. Tere och Valeria i sina shorts brände benen och fick lägga badhanddukar på skinnsätena. På med luftkonditioneringen och på med iPoden, för att ha bra musik på återvägen till Tonatico, där en nyvaken och lite kissnödig Raffe väntade på hotellet.

Fortsättning följer...

Vad man inte kan göra med en dator

"Vad kan man inte göra med en dator", skrev jag sist. Jo, det ska jag tala om: När den helt plötsligt och oförklarligt bestämmer sig för att hänga sig kan man inte bli klar med ett jobb som ska vara hos kunden om fem timmar. Här är klockan 01.00 och i Sverige är den väl 08.00, jag har massor kvar och kan inte göra ett smack. Datorn är nämligen en laptop, och kan inte stängas av. Jag kan bara dra ur strömsladden och rulla tummarna i 2,5 timmar tills batteriet tar slut, och sen kan jag testa att starta burken igen och be till allt vad Högre makter heter att den ska bete sig som väluppfostrade datorer bör och att jobbet som tagit mig flera dar inte ska ha raderats ut. Att jag redan fått deadline framskjuten med en dag gör inte precis situationen bättre. Jag kommer inte att bli populär hos den här kunden i dag, det är ett som är säkert...

Deadlines, eller "dödslinjer" som vi kallar det i mediaöversättarbranschen ;-) är nämligen heliga - av begripliga skäl. Tänk er själva om ni inte får se er älsklingsserie på TV eller en premiärfilm på bio för att översättningen inte lämnats in i tid. Det är ett viktigt jobb vi mediaöversättare gör, om ni inte har tänkt pa det förr.

Eftersom vi är helt beroende av datorer, diverse kringutrustning samt mjukvaror gör man klokast i att inta en lagom fatalistisk inställning till jobbet och "dödslinjerna", för när tekniken sätter sig på tvären kan vi ofta inte göra annat än att sätta oss bredvid och hålla den sällskap - som t ex när man bara har ett par timmars frist eller klockan är ett på natten :-( Visst kan man göra som matadoren som inte lyckades hetsa upp tjuren Ferdinand; slita sitt hår och sina kläder, gråta, sparka och skrika, be och böna på sina bara knän osv, men det hjälper ju inte ett dugg. Alltså slösar jag ingen energi på såna utbrott, utan accepterar att jag för ögonblicket drabbats av lagen om alla tings jävlighet och utnyttjar det påtvingade avbrottet till att göra nåt kreativt - som att skriva lite i min blogg. Snart ska jag mejla kunden och förklara situationen och datorn återuppstår förhoppningsvis från de döda om ett par timmar...annars ligger jag verkligen illa till.

Världens grönaste asfaltdjungel

I går kom jag, som ni vet, hem från en 3-dagars minisemester och ett par dar framåt har jag jobb upp till öronen, så i väntan på nåt nytt att läsa får ni här se några bilder på grönskan i våra kvarter (sjätte fotot uppifrån är vår gata). Hur grön hela den här megametropolen är ser ni om ni använder "Google Earth". Lätt att ladda ner och man kan zooma in ända till ett specifikt hus. Vad kan man inte göra med en dator nu för tiden?

Klicka på bilderna för att se dem i stort format. Lyckades t o m zooma in en liten kolibri :-)