Bättre sent än aldrig. Trots att uppehållet blivit långt och ämnet börjar kännas smått passé, känner jag mig manad att fortsätta min reseberättelse. Jag vet ju att det finns de som faktiskt ser fram emot nästa kapitel :-).
Dessutom, efter en dags salig lycka klappade laptopen igår ihop igen och fick återvända till verkstan - där den uppenbarligen hör hemma - och tills vår datadoktor Marco kurerat den passar jag på att blogga från en annan dator. Det är bra terapi.
Om ni inte läst del 1 av reseberättelsen, eller har hunnit tappat tråden - vilket vore förståeligt, för det har t o m jag gjort - så får ni läsa den först.
Anywho...
Jakarandaväg
Efter en härlig dag med badande, SPA och ridtur i bergen återvände vi alltså till vårt lilla värdshus i byn Tonatico, hämtade en yrvaken och kissnödig Raffe och flanerade ner till torget. Det skulle snart börja skymma, men när vi ätit en riklig middag under arkaderna var klockan knappt sex. Än fanns det tid för fler upplevelser och eftersom ett berömt vattenfall skulle ligga strax utanför Tonatico styrde vi bilen dit, med hund och allt. För en gångs skull låg det faktiskt så nära som det sagts, men när vi kom fram till parken som leder till vattenfallet höll vakterna precis på att stänga grindarna och inga böner i världen hjälpte. Icke heller mutor, vilket nästan är
unheard of i detta land. Jag funderade på att låta Tere dra visan om att hennes väninna hade kommit ända från Sverige enkom för att se detta makalösa (nåja...) vattenfall. Den visan har jag själv framgångsrikt dragit några gånger när jag haft utlandsbesök och den har t o m fått in oss på museum stängda för renovering. Där har vi sen klivit runt bland presenningar, byggnadsställningar och hantverkare och beundrat diverse utsökta konstföremål och mina gäster har varit glada - och imponerade över att inget tycks omöjligt i detta fantastiska land. Det stämmer också, 9 gånger av 10.
Här stötte vi dock på patrull i form av vänliga men ack så omutliga vakter, som bara ville åka hem och se på fotboll på TV. Nu var klockan sju, det var becksvart och syrsorna hade plockat fram fiolerna, men för oss storstadsbor var det tidigt och vi beslöt att ta en sväng till byn Tenancingo. Den var målet nästa dag, så det kändes klokt att svänga förbi redan nu och kolla om den var värd ett längre besök. I Tonatico hade de ju sagt att det bara tog en halvtimme dit. Ha, ha (ihåligt skratt)... Kanske för byborna, som känner trakten väl och kan köra dit i sömnen - eller beckmörker - men icke för oss. Vi rörde ihop de sju, åtta olika muntliga vägbeskrivningar vi fått, körde bort oss ett antal gånger, hamnade till slut på den absolut längsta och krokigaste vägen och nådde Tenancingo efter drygt två timmar. Som tur är sviktar aldrig vårt goda humör och vi ser allt som en intressant upplevelse, även att snurra runt på kolsvarta krokiga vägar på vischan, febrilt letandes efter en vägskylt som visar att vi åtminstone är kvar i Mexiko. Flexibla är vi, men vi hade ingen lust att köra vare sig rätt ut i havet ("Jooo!", skulle mina väninnor delfinerna säga) eller över gränsen till Guatemala.
Nåja, fram kom vi till slut. Tenancingo visade sig vara en stor by, på gränsen till småstad, och till skillnad från lilla Tonatico hade den ett nattliv som gjorde den heder. Trots att klockan närmade sig 22.00 var centrum upplyst á la nöjespark, affärerna var öppna, på stora torget var det full ruljans med mat- och hantverksstånd, storkyrkan var öppen och så även turistinformationen, dit vi genast styrde kosan. En mycket trevlig man, lokalhistoriker och författare med flera egna alster på hyllan bakom sig, gav oss mängder av tips på sevärdheter i Tenancingo med omnejd inför nästa dag. Efter att ha besökt kyrkan och avnjutit rykande het "atole" vid ett torgstånd - "atole" är en tjock dryck gjord på majsdeg och smaksatt med melass-socker och diverse inhemska frukter - var det hög tid att vända tillbaka mot Tonatico.
Detalj från storkyrkan i Tenancingo
Atole
För att slippa snurra runt i timmar mitt i natten på inte helt säkra vägar (överfall är vanligt) axlade Tere och jag vår väl inövade roll
damsel in distress , vilken tilltalar mexikanska män alldeles oerhört. Den lockar fram deras beskyddande, gentlemannamässiga och samtidigt machoaktiga sida. På ett killevipp hade några unga, tjusiga poliser erbjudit sig att ge oss eskort nästan hela vägen och på slutet lotsa oss upp på en riktig motorväg (!) som gick raka vägen till lilla Tonatico. Lyxigt...
Ridande polis i Mexico City, men hans bilburna kollegor i Tenancingo var tjusiga de med ;-) Foto: Karin Bergendal
Nästa morgon gjorde jag det omöjliga igen, dvs gick upp klockan sju. Efter frukost, med flera koppar mexikanskt starkt kokkaffe med kanelstång till den halvsovande chauffören, bar densamma ner sin helsovande hund till bilen medan väninnorna stuvade in bagaget. Planen för dan var att först besöka "Las Grutas de la Estrella" och därefter åka till Tenancingo. Jag har varit i grottorna förr och vet att det inte bör missas. Vi var de sista som slank in genom biljettspärren, men in kom vi :-). Raffe var sååå glad att han fick stanna i bilen och sova. Ingången till grottorna ligger på botten av en ravin, med tropisk vegetation och en liten flod med en hängbro över. Det är åtskilliga hundra trappsteg ner, men springer man går det lätt. Uppåt är det förstås en annan femma, hrm, hrm... Vår guide och tillika grottforskare väntade på oss och iväg bar det. Till skillnad från många grottsystem i Mexiko är "La Estrella" inte upplyst som en balsal och med breda släta cementvägar överallt. Här går det att tända på vissa ställen, men annars är det ficklampor som gäller. Formationerna är helt makalösa och man har hela tiden grottan inpå sig.
Foto: Alejandro lV Barragán, www.barraganzone.com
Bitvis får man huka sig, krypa och på ett ställe måste man gå upp för en skranglig, rostig spiraltrappa för att nå nästa nivå. På grottväggarna finns små meddelanden från de som dristade sig in här redan på 1800-talet och man ser sotfläckar från facklorna de bar. Under mexikanska revolutionen 1910-17 användes den av rebellerna, och enligt guiden har de t o m hittat fynd som tyder på att lokala indianfolk använde grottan långt innan spanjorerna kom på tidigt 1500-tal. På väg ut informerade han oss om diverse grottfärder med olika svårighetsgrad. Tere och jag gillar utmaningar, och efter att ha hört utbudet beslöt vi att återvända i maj för en tur som inkluderar att hissa sig X antal meter ner medelst rep samt simma över en underjordisk flod.
Från grottorna vidare till Tenancingo. Sömntutan Raffe vaknade dock och gav oss jag-är-nödig-och-hungrig-blicken, så vi fick stanna vid vägkanten. Valeria och Raffe tog en promenad medan jag lagade hundmiddag, och när det var avklarat körde vi sista biten mot Tenancingo. Det hade hunnit mörkna och när vi närmade oss såg vi inte ett endaste litet ljus. Det visade sig att en tromb med stormvindar och skyfall dragit igenom Tenancingo några timmar tidigare och det rådde totalt strömavbrott. "Nåja", sa vi, "vi ska ju ändå lägga oss tidigt. Vi behöver bara hitta ett hotell." Om ni inte vet det kan jag tala om att alla hotell ser likadana ut i kolmörker. Vi hittade ett väldigt billigt (misstänkt billigt, sa Tere) hotell och i ljuset från receptionistens stearinljus såg rummet riktigt anständigt ut. Vi betalade och körde in bilen och i samma ögonblick - tack o lov - varde det ljus. Tere och Valeria gick in i rummet först, men innan jag ens fått ut Raffe ur bilen stod Tere bredvid mig och sa: "Här kan vi
inte stanna. Har du sett rummet?" Ja, det hade vi ju båda två, men i stearinljusdunkel. Nu fick jag hålla med om att elljuset framhävde rummet i en helt annan dager. Det var slitet, de få möblerna var fastspikade i golvet, dörren till det lindrigt rena badrummet hängde på ett halvt gångjärn, sängkläderna var solkiga, och slutligen de två helt oemotsägliga bevisen för vad vi hamnat på för sorts hotell: madrasserna hade galonöverdrag och på överkasten - inte i badrummet - låg en rulle toapapper, en tvättlapp och en minitvål. Detta var alltså ett "hotel de paso", där inga gäster/par stannar mer än två timmar och det är trafik 24 timmar om dygnet. Jag var så dödstrött efter allt körande att jag var beredd att lägga mig och sova ovanpå det solkiga överkastet med kläder och allt. Tere var emellertid
horrified, och detta var naturligtvis inget lämpligt ställe för 11-åriga Valeria. Tere lyckades få receptionisten att skämmas för att han haft mage att lura in två anständiga (jo, jo) kvinnor med ett barn på sitt snuskiga motell och vi fick pengarna tillbaka. Han skämdes t o m så mycket att han rekommenderade ett annat hotell, som han sa var "väldigt anständigt" och helt "i er klass". Dit åkte vi och det visade sig vara perfekt för oss. Rent, smakfullt och biligt :-)
Det lilla hotellet låg högt upp med utsikt över Tenancingo, var smakfullt inrett, hade rena & fräscha rum med underbara badrum och en simbassäng i trädgården. Ett dubbelrum med kabel-tv för facila 300 SEK, det ni. Än en gång lyckades vi få ta in Raffe, trots att receptionisten försäkrade att ägaren skulle avskeda honom om det kom fram. För säkerhets skull fick Raffe sova på sin handduk i badrummet och vi somnade sött bland rena lakan i våra stora dubbelsängar.
Tredje och sista delen inom kort...
