Klämdagar

Sen i onsdags har det varit påskledigt här för de allra flesta. "Semana Santa" är inte bara, som namnet antyder, helig ur ett religiöst perspektiv, den är också den "heligaste" ledigheten på hela året. Många mexikaner har ingen annan semester än den här veckan, bortsett från ett par ynkliga dar runt jul. Alla hotell, playor, muséer, djurparker, arkeologiska och andra sevärdheter är fulla till bristningsgränsen - och naturligtvis motorvägarna. Köerna ut från M.C. i onsdags var milslånga och i kväll kommer de att vara nästan lika långa vid infarterna, men inte riktigt. De som kan tar sig nämligen ett par dar extra, eftersom skollovet varar en vecka till.

I förrgår, när jag och väninnan Elena träffades i Coyoacán för att fika, insåg jag plötsligt att ordet 'klämdagar' här i Mexiko - som de flesta ord i mexikansk spanska - har en dubbelmening, som ni i det här fallet hade klurat ut på nolltid om ni varit med. Till Coyoacán, denna M.C:s mest pittoreska lilla stadsdel; artisternas och bohemernas hemvist med dess kullerstensgator, hantverksmarknader, gatumusikanter, mimare, mysiga fik och stans godaste glass, vallfärdar nämligen ett antal miljoner huvudstadsbor varje helg året om (vi som bor här försöker hålla oss undan då). Men i förrgår... Julträngseln här är ingenting i jämförelse med påskträngseln. I "La Hacienda de Cortés" lummiga trädgård - där vi hade fikat medan Raffe charmade kyparna tills de bjöd honom på kyckling - var det lugnt och skönt, men sen fick vi den vansinniga idén att korsa ett av torgen för att komma till en bokhandel. Jag fick lyfta upp Raffe på raka armar (nästan) för att han skulle få syre, och sen blev vi framtryckta som av en osynlig hand några centimeter i taget genom den glada, påskrusiga men kompakta folkmassan tills vi ploppade ut på andra sidan torget. Tänk er en tandkrämstub, där tandkrämen blivit så där seg och man får ta i som sjutton för att klämma fram den genom den trånga tuben, tills proppen i öppningen plötsligt lossnar och tandkrämen spruttar ut. Ungefär så - fast vi ploppade. Jag fick mer ont i musklerna efter den pärsen än efter en timme på gymmet.

"Kristus" har släpat sig upp på kullen med sitt attans tunga kors för i år, och nästa år gör han om det igen, och nästa och nästa och... Alla vet ju att han återuppstår, så det är inget konstigt med det. Vår "Kristus" har haft monopol på denna, i mina ögon något tvivelaktiga, ära i ca 30 år nu. Han släpar nämligen inte bara på ett stort och tungt kors, utan han hånas av pöbeln och piskas så blodet rinner - på riktigt - av de för dagen romerska soldaterna. Men visst förstår jag att det för en hängiven katolik verkligen är en stor ära, och som min älskade pappa brukade säga: "Var och en blir lycklig på sin fason." När var det förresten Kristus återuppstod, var det på långfredagen? Skäms på mig, sånt ska man verkligen veta. Jag får ge mig ut på nätet och leta upp en Bibel... Och varför 'återuppstod' han istället för 'uppstod'? Hade han gjort det förr? Jag menar, jag tror benhårt på reinkarnation och tvivlar inte ett ögonblick på att han uppstod, i betydelsen att själen lämnade kroppen och fortsatte sin väg tills den bestämt sig för vilken ny(född) kropp den skulle skyla sig med under nästa jordeliv, precis som när man drar av sig uttjänta kläder och tar på sig nya. Men...varför skulle Kristus själ ha väntat med att lämna kroppen ända till fredag? Det borde jag säkert också veta, men jag tillåter mig att tvivla och tror allt att den lämnade kroppen omedelbums på själars vis, men antog Kristus fysiska form igen på långfredan för att kunna ge sina närmaste ett viktigt budskap utan att skrämma vettet ur dem. Det är bara min mycket ödmjuka och personliga lilla hypotes, som ni förstås är fria att helt förkasta. Dock är det ju ett faktum att mycket av det som står i Bibeln skrevs ner från några till ett par hundra år efteråt, och därmed kan ha förvanskats en hel del. Ni minns kanske den där uppbyggliga ;-)leken i skolan som skulle lära oss vådan av att sprida eller tro på rykten? Klassen ställde sig på en lång rad, den förste i raden viskade nåt i örat på den bredvid och när man kom till den som stod sist fick han/hon berätta vad som viskats. Det brukade vara nåt helt annat än det den förste i raden sagt, och ofta så uppåt väggarna att alla vek sig av skratt.

Idag söndag är det Påskdagen i Sverige, men här i Mexiko kallar många den vecka som gått för "Semana Santa" och veckan som kommer för "Pascua", dvs påsk. Varför vet jag inte. Jag har inte gjort nån djupstudie i frågan eller ens frågat en expert, men får jag nån dag tid att göra det så återkommer jag. Tills vidare är det bara så. Mexiko är fullt av mysterier...