It's all about the attitude

I dag har det varit en bra dag, som vanligt. Inga tragedier är lika med en bra dag i min bok, nämligen. Friska har vi varit och solen har värmt alldeles väldigt. Bilen var som vanligt skinande ren när jag kom ut, för det tar fastighetsskötarna hand om mot en billig månadsavgift. De är som små gårdstomtar, som nästan aldrig syns men hjälper oss boende med allt möjligt och på så sätt drygar ut sin egen lön. Vi hjälper alltså varandra.

På gymmet gick det finfint. Tränaren la på lite mer vikt i dag, så jag fick ta i ordentligt. Jag har märkt att 10 är smärtgränsen. Fram till dess är jag jättekaxig och klagar på att han gör det lätt för mig, men vid 10 blir det plötsligt aptungt och de sista fem gångerna får jag ta till "föda barn"-andningen för att orka. Mysko... Efter passet drogs jag som av en osynlig magnet till salladsbaren och beställde en Sport Citys specialjuice igen. Juicen igår räckte för att göra mig svårt beroende. Den är gjord på ananas, apelsin, melon, papaya, banan, jordgubb, äpple och morot, och helt vansinnigt god.

Efter gymmet var det dags att åka och lämna bilen hos min utmärkta mekaniker. Lille Raffe, jag och två väninnor ska åka på minisemester till (delstaten) Oaxaca to-lörd, och jag ber alltid mekanikern gå igenom bilen och kolla vad-det-nu-är-man-ska-kolla innan jag tar ut den på långtur. Det tar runt 6 timmar till Oaxaca, så det är inte precis nästgårds, men väl värt resan när man kommer fram.

Att ha en skicklig mekaniker, en skicklig läkare och en skicklig advokat är oumbärligt i Mexiko. Allt annat är en ren bonus, som man säger här.


Fotot taget av Karin Bergendal

Jag har dessutom Sra Mari, min helt oumbärliga hemhjälp, som förgyller min tillvaro varje fredag. Förutom att städa så tvättar hon, går ut med hunden, lagar mat för flera dar, gör rent Miguels grodakvarium, syr om gardiner, planterar om mina krukväxter... Vad skulle jag göra utan min kära Sra Mari? Jag skulle göra det själv - men inte alls lika bra. Dessutom har vi långa berikande samtal om meningen med livet, reinkarnation, vikten av positivt tänkande m m. Vi utbyter erfarenheter, funderingar och små visdomar och lär oss nåt nytt varje gång :-)

På väg ut från supern fick jag min plånbok stulen. Ja, inte under pistolhot eller så, men efter att ha tappat den. Jag är nästan säker på att det hände när jag lassade in kassarna i bakluckan, och antingen högg väl parkeringsvakten portmonnän, eller bilisten som stod och väntade på en plats och körde in i fickan efter mig. Det tråkiga var att plånboken innehöll både kontanter, viktiga kvitton och mitt mest gångbara bankomatkort - som jag just fört över pengar till. Det glädjande var att jag varken hade husnycklar, bilnyckel, körkort eller kreditkort i den. När jag förgäves letat ett tag och gav upp kände jag mig alltså ganska glad ändå. Det kunde ju ha varit mycket värre. Var och en bestämmer om vattenglaset är halvfullt eller halvtomt, och mitt är nästan alltid halvfullt. It's all about the attitude...

I dag har jag segat mig igenom merparten av en ovanligt tråkig dokumentär, men jag klagar inte. De flesta program och filmer är väldigt roliga och/eller intressanta. Nästa program på min jobblista är en dokumentär om mordutredningar i USA, och vikten av att hitta bindande bevis under de första 48 timmarna efter brottet. Enligt de intervjuade kriminalarna minskar nämligen chansen att gripa gärningsmannen med 50 % efter 48 timmar.

Nu har alla på mitt hjärnkontor stängt för kvällen och gått hem, så jag ska göra sammalunda. Nej visst, jag är ju redan hemma... Tänk så praktiskt :-) Då ska jag gå och leka med vår nybadade, fluffiga lilla hund en stund och sen Zzzzzzzzzzzzz...