Reseledare - att vara eller inte vara, del 2

Den första av vårens värmeböljor har lagt sig över Mexico City och sen ett par dar är det 28-29 C. Det betyder åtminstone 25 C inomhus, så upp med fönstren, ner med persiennerna och sen kan jag sätta mig med ett glas iskall papayajuice och skriva...

Det är dags för andra delen av Reseledar-inlägget. Tiden har gått, så nu handlar det om en annan grupp, men rutten är densamma så jag tar helt sonika vid där jag slutade...

Från den vackra kolonialstaden Puebla de los Angeles...



...åkte vi de ca 35 milen till Oaxaca, huvudstad i delstaten med samma namn. Färden dit gick över östra Sierra Madre, där vi som högst nådde 3 000 meter ö.h. Under en stor del av resan kunde vi på avstånd beundra Mexikos högsta vulkan, "Pico de Orizaba", med sin snöklädda topp.

Med 5 747 meter är den Nordamerikas tredje högsta berg, och dess ursprungliga namn var Citlaltépetl, på nahuatl ung. "stjärnberget" samt Poyautécatl, "plats där dimman blir tunnare". Halvvägs gjorde vi ett kort men uppskattat stopp för att titta på några jättelika orgelkaktusar. De kan bli 500 år gamla, och just de vi såg vägde 35-40 ton p g a allt vatten de innehåller.

I Mexiko talas 62 officiellt erkända indianspråk, och inom dessa existerar ca 300 dialekter. Oaxaca är en av de tre delstater som har högst procent ren indianbefolkning (de andra två är Tabasco och Chiapas). Detta faktum märks såväl i arkitekturen - i synnerhet kyrkorna - som traditionerna och folklivet.

La Guelaguetza, en fest som går av stapeln i juli varje år

Middan var inte inräknad på hotellet kvällen vi anlände, så de flesta i gruppen följde med mig i taxi till Oaxacas centrum för att äta. Vi åkte i tre bilar, och när vi alla klivit ur visade det sig att de som satt i första bilen blivit rejält uppskörtade. Det blir tyvärr lätt så när man inte talar spanska. Jag ringde genast taxiväxeln och såg till att de skickade tillbaka den fräcke taxichauffören, och mina turister fick tillbaka sina pengar. Sen gick vi och åt på "Asadero Vasco", en riktigt bra restaurang med regionala rätter, namnet till trots. Alla utom en i sällskapet beställde in knaperstekta syrsor med chile, majstortillor och guacamole till förrätt. Mums!

Dag ett i Oaxaca var höjdpunkten besöket i Monte Alban, zapotekernas och senare mixtekernas forna huvudstad, vilken existerade från 400-talet f.Kr. till 900-talet e.Kr. Det vidsträckta ceremoniella centrat för regenter, överstepräster och framstående krigare är det näst största i Mesoamerika efter Teotihuacán, nära Mexico City. Det ligger högt upp på en, delvis konstruerad, platå och utsikten över Oaxaca-dalen är storslagen. Trots att vi var där i slutet av torrperioden blommade många av de stora träden runt templen i vackra färger.



Dan därpå var det stadstur i Oaxaca för att bese de viktigaste byggnaderna och inte minst kyrkorna. Mest känd är Santo Domingo, grundad av dominikanerna.

Dessutom ingick ett besök på den traditionella marknaden, med försäljning av både regionala läckerheter och indianskt hantverk. De indianfolk som dominerar här är än idag zapoteker och mixteker.

Mixtek-kvinna


Zapotek-kvinna från Tehuantepec, som är unikt pga kvinnans starka ställning.

Kakaon har ju sitt ursprung i Mexiko och chokladen i Oaxaca anses särskilt god, så härnäst tittade vi in på en liten chokladfabrik med försäljning. Efter lunch klev vi på bussen för att åka till byn Sta María del Tule och se det berömda Tule-trädet.

Det är över 2 000 år gammalt och det krävs 16 vuxna män för att nå runt stammen. Trädet är en "ahuehuete", en endemisk trädart i Mexiko, och det är om inte det äldsta så det största av sin art.

Nästa punkt var ett besök på ett litet, familjeägt mattväveri, där vi fick se hur de beredde ullen och hur de framställde naturliga växtfärger från plantor och insekter. Mattorna hade mycket invecklade mönster och fantastiska färger, och den yngsta väverskan var ägarens 12-åriga dotter. Konst och konsthantverk i högsta grad.

På kvällen var det middag och folkdansuppvisning i en festlokal nära hotellet. Danserna var från Oaxacas numera 8 olika regioner och dansgruppen var riktigt bra.

Morgonen därpå var det tidig avfärd, eftersom vi hade en lång resa framför oss till den lilla staden Catemaco, belägen ca 150 meter ö.h. i delstaten Veracruz. Catemaco är mest känd för sina "brujos" eller shamaner, och folk vallfärdar hit från hela landet för att bli botade från åkommor och få hjälp med allehanda problem. Jag underhöll min trevliga grupp bäst jag kunde på resan med musik, små filmer, anekdoter och information om Mexiko. Dessutom var personkemin god och resenärerna hade trevligt sinsemellan, så dan gick fort. Vår duktiga chaufför körde också in nån timme och vi nådde det fina hotellet "La Finca" vid Catemaco-sjöns strand medan det ännu var ljust.

För att ha mer tid beslöt vi att skjuta upp den planerade båtfärden på sjön till nästa morgon, och istället avslutade vi en lång resdag på hotellet. Kvällen var ljum och fuktig, sjön glittrade i ljuset från husen runt omkring och vattnet skvalpade mjukt mot stranden. Det tropiska mörkret omslöt oss snabbt och hotellets lummiga trädgård fylldes av ljuden från fåglar, apor och insekter. Så skulle jag gärna avsluta varje dag...
Morgonen därpå gav vi oss ut på Catemaco-sjön med en lokal fiskare, som visade oss lotusblommor - som flyter på vattenytan förankrade i långa stjälkar på sjöbotten - vita hägrar och andra fåglar, samt en liten koloni makaker (apor) på en fridlyst holme ute i sjön. Dessa makaker, som jag såg första gången för över 20 år sen, är en tragisk spillra efter ett experiment som inleddes för några årtionden sen av en grupp forskare på Veracruz statliga universitet och vilket krävde att makakerna isolerades. Inavel har gjort att denna makakkoloni har reducerats avsevärt med åren.



Efter båtfärden väntade vår alltid lika prydliga chaufför i nystruken skjorta på oss vid bussen - denna gång för att köra oss till delstaten Tabascos vackra huvudstad Villahermosa och museiparken "La Venta".

Fortsättning följer...