Reseledare - att vara eller inte vara, del 2

Den första av vårens värmeböljor har lagt sig över Mexico City och sen ett par dar är det 28-29 C. Det betyder åtminstone 25 C inomhus, så upp med fönstren, ner med persiennerna och sen kan jag sätta mig med ett glas iskall papayajuice och skriva...

Det är dags för andra delen av Reseledar-inlägget. Tiden har gått, så nu handlar det om en annan grupp, men rutten är densamma så jag tar helt sonika vid där jag slutade...

Från den vackra kolonialstaden Puebla de los Angeles...



...åkte vi de ca 35 milen till Oaxaca, huvudstad i delstaten med samma namn. Färden dit gick över östra Sierra Madre, där vi som högst nådde 3 000 meter ö.h. Under en stor del av resan kunde vi på avstånd beundra Mexikos högsta vulkan, "Pico de Orizaba", med sin snöklädda topp.

Med 5 747 meter är den Nordamerikas tredje högsta berg, och dess ursprungliga namn var Citlaltépetl, på nahuatl ung. "stjärnberget" samt Poyautécatl, "plats där dimman blir tunnare". Halvvägs gjorde vi ett kort men uppskattat stopp för att titta på några jättelika orgelkaktusar. De kan bli 500 år gamla, och just de vi såg vägde 35-40 ton p g a allt vatten de innehåller.

I Mexiko talas 62 officiellt erkända indianspråk, och inom dessa existerar ca 300 dialekter. Oaxaca är en av de tre delstater som har högst procent ren indianbefolkning (de andra två är Tabasco och Chiapas). Detta faktum märks såväl i arkitekturen - i synnerhet kyrkorna - som traditionerna och folklivet.

La Guelaguetza, en fest som går av stapeln i juli varje år

Middan var inte inräknad på hotellet kvällen vi anlände, så de flesta i gruppen följde med mig i taxi till Oaxacas centrum för att äta. Vi åkte i tre bilar, och när vi alla klivit ur visade det sig att de som satt i första bilen blivit rejält uppskörtade. Det blir tyvärr lätt så när man inte talar spanska. Jag ringde genast taxiväxeln och såg till att de skickade tillbaka den fräcke taxichauffören, och mina turister fick tillbaka sina pengar. Sen gick vi och åt på "Asadero Vasco", en riktigt bra restaurang med regionala rätter, namnet till trots. Alla utom en i sällskapet beställde in knaperstekta syrsor med chile, majstortillor och guacamole till förrätt. Mums!

Dag ett i Oaxaca var höjdpunkten besöket i Monte Alban, zapotekernas och senare mixtekernas forna huvudstad, vilken existerade från 400-talet f.Kr. till 900-talet e.Kr. Det vidsträckta ceremoniella centrat för regenter, överstepräster och framstående krigare är det näst största i Mesoamerika efter Teotihuacán, nära Mexico City. Det ligger högt upp på en, delvis konstruerad, platå och utsikten över Oaxaca-dalen är storslagen. Trots att vi var där i slutet av torrperioden blommade många av de stora träden runt templen i vackra färger.



Dan därpå var det stadstur i Oaxaca för att bese de viktigaste byggnaderna och inte minst kyrkorna. Mest känd är Santo Domingo, grundad av dominikanerna.

Dessutom ingick ett besök på den traditionella marknaden, med försäljning av både regionala läckerheter och indianskt hantverk. De indianfolk som dominerar här är än idag zapoteker och mixteker.

Mixtek-kvinna


Zapotek-kvinna från Tehuantepec, som är unikt pga kvinnans starka ställning.

Kakaon har ju sitt ursprung i Mexiko och chokladen i Oaxaca anses särskilt god, så härnäst tittade vi in på en liten chokladfabrik med försäljning. Efter lunch klev vi på bussen för att åka till byn Sta María del Tule och se det berömda Tule-trädet.

Det är över 2 000 år gammalt och det krävs 16 vuxna män för att nå runt stammen. Trädet är en "ahuehuete", en endemisk trädart i Mexiko, och det är om inte det äldsta så det största av sin art.

Nästa punkt var ett besök på ett litet, familjeägt mattväveri, där vi fick se hur de beredde ullen och hur de framställde naturliga växtfärger från plantor och insekter. Mattorna hade mycket invecklade mönster och fantastiska färger, och den yngsta väverskan var ägarens 12-åriga dotter. Konst och konsthantverk i högsta grad.

På kvällen var det middag och folkdansuppvisning i en festlokal nära hotellet. Danserna var från Oaxacas numera 8 olika regioner och dansgruppen var riktigt bra.

Morgonen därpå var det tidig avfärd, eftersom vi hade en lång resa framför oss till den lilla staden Catemaco, belägen ca 150 meter ö.h. i delstaten Veracruz. Catemaco är mest känd för sina "brujos" eller shamaner, och folk vallfärdar hit från hela landet för att bli botade från åkommor och få hjälp med allehanda problem. Jag underhöll min trevliga grupp bäst jag kunde på resan med musik, små filmer, anekdoter och information om Mexiko. Dessutom var personkemin god och resenärerna hade trevligt sinsemellan, så dan gick fort. Vår duktiga chaufför körde också in nån timme och vi nådde det fina hotellet "La Finca" vid Catemaco-sjöns strand medan det ännu var ljust.

För att ha mer tid beslöt vi att skjuta upp den planerade båtfärden på sjön till nästa morgon, och istället avslutade vi en lång resdag på hotellet. Kvällen var ljum och fuktig, sjön glittrade i ljuset från husen runt omkring och vattnet skvalpade mjukt mot stranden. Det tropiska mörkret omslöt oss snabbt och hotellets lummiga trädgård fylldes av ljuden från fåglar, apor och insekter. Så skulle jag gärna avsluta varje dag...
Morgonen därpå gav vi oss ut på Catemaco-sjön med en lokal fiskare, som visade oss lotusblommor - som flyter på vattenytan förankrade i långa stjälkar på sjöbotten - vita hägrar och andra fåglar, samt en liten koloni makaker (apor) på en fridlyst holme ute i sjön. Dessa makaker, som jag såg första gången för över 20 år sen, är en tragisk spillra efter ett experiment som inleddes för några årtionden sen av en grupp forskare på Veracruz statliga universitet och vilket krävde att makakerna isolerades. Inavel har gjort att denna makakkoloni har reducerats avsevärt med åren.



Efter båtfärden väntade vår alltid lika prydliga chaufför i nystruken skjorta på oss vid bussen - denna gång för att köra oss till delstaten Tabascos vackra huvudstad Villahermosa och museiparken "La Venta".

Fortsättning följer...

Inget nytt från Jakarandaträdens Stad...

...vilket givetvis inte är detsamma som "i Jakarandaträdens Stad inget nytt". Tvärtom, här liksom i mitt liv händer det saker _hela_ tiden. Så mycket att jag tyvärr inte hunnit med mina bloggar. Jag ber alla som tittar in här, i hopp om att hitta nåt nytt, om ursäkt. Det är knappt jag hinner läsa och besvara alla mejl som rasar in 24-7. Nu har jag dessutom övertalats att registrera mig på Facebook - men jag har hittat både borttappade kusiner och förlorade vänner där, så det var det värt :-).

Just nu sitter jag med två lååånga dokumentärer och nästa vecka landar en ny grupp turister från Jambo Tours. I vanlig ordning blir det M.C, Edo de México, Puebla, Oaxaca, Veracruz, Tabasco och Chiapas under två fantastiska veckor - även för mig, som aldrig tröttnar på att visa mitt "México mágico" för besökare. _Sen_ lovar jag att ta upp skrivandet igen. Ja, jag är pinsamt medveten om att jag har lämnat en reseberättelse halvfärdig, men jag kan ju skriva andra hälften när jag kommit hem från den här resan ;-). Ni vet, den som väntar på nåt gott...and so on and so forth. Så länge kan ni väl lyssna på min favoritmusik?

P.S. Det är februari och jakarandaträden blommar! Himlen är fylld av blålila moln, trottoarerna är täckta av en skir, blålila matta och i luften ligger den ljuvliga doften från dessa vackra, majestätiska träd - i synnerhet på kvällarna. Trädet utanför vårt hus ser ni på fotot som illustrerar bloggen D.S.


Min väninna Cynthias "baby shower" förra helgen. Mex. tradition: Snörnystanet skickas runt till alla i slumpmässig ordning, och när man får det i sin hand riktar man en välgångsönskan till den blivande mamman och barnet. Jag önskade att sonen (det vet vi redan) ska lämna dörren till sitt rum öppen när han kommer i tonåren, för det tyder på förtroende och god kommunikation dem emellan och att han inte har behov av att dölja nåt. _Så_ viktigt i tonåren...


Det här lilla setet är militärgrönt, inte beige som det ser ut. Ännu en mex. tradition: Man tar alltid ett foto med presenten samt personen som gav den. Cynthias "fräknar" är ännu en sed: Varje gång hon gissar fel på vem som gett presenten, får hon en fräken. Klicka på fotot för att förstora så ser ni...

Världens största skridskobana och mycket, mycket mer

Jag älskar detta magiska land och denna oförutsägbara megametropol som aldrig sover och ständigt bjuder på överraskningar! Varje dag vaknar man till nya äventyr och utmaningar. Dessutom händer det alltid oväntade saker, ibland mindre bra men för det mesta både bra och roliga. Nu har vi i vårt varma Mexico City för andra året i rad världens största utomhusskridskobana på Zocalon. Den har just hamnat i Guinness Rekordbok :-) Nöjer man sig med detta? Icke. Bredvid isbanan, med läktare och uthyrning av skridskor (jag menar, hur många mexikaner äger ett par skridskor eller har råd att köpa?) har man byggt en 6 meter hög och 39 meter lång snöramp (för pulkaåkning eller snowboard, kanske?), och dessutom finns det ett 400 kvadratmeter stort område med riktig snö för alla glada små barn. Jättebra idé, eftersom "Don Goyo" - vulkanen Popocatepetl - mullrar och spottar aska på oss sen ett par år så att vi inte längre kan åka upp och göra snögubbar där. De jättelika, vackra juldekorationerna på alla fasader runt Zocalon har tänts och här ska det åkas skridskor, ända fram till 10 januari. Bäst av allt? Man kan åka i t-shirt :-)

Popocatepetl (ca 5 300 m)


Skridskobanan


Kulturutbudet i M.C. är outtömligt och de flesta av oss hinner tyvärr bara med en bråkdel av allt som erbjuds - ofta helt gratis. Jag fokuserar främst på muséernas utställningar, men hinner även uppleva en del annat: Utomhuskonserter (senast Goran Bregovic), folkdansuppträdanden, "Svansjön" uppförd utomhus på en liten ö i en konstgjord sjö, karnevalsprocessioner, guidade tematiska turer i olika delar av stan (senast kvällsturen "Historia & Legender" i centrum, där man åker i en liten träspårvagn från 1920-talet, med guide och skådespelare i 1600-talsdräkter och besök i olika kända byggnader, där de berättar legender och dramatiserar händelser ur Mexikos koloniala historia)...

Spårvagn från 1920-talet

...mycket bio eftersom det är så billigt här, gratis konst-och fotoutställningar som hängs upp utefter de stora avenyerna etc etc etc... Det finns hur mycket som helst. Nattlivet ska vi förstås inte glömma med alla barer, diskon, teatrar, varietésalonger - och framför allt dansställena. Mexikaner älskar att dansa och alla dansställen har levande musik. Allt från mindre band till jättelika blåsorkestrar. Oftast alternerar 2-3 band per kväll. Musiksmaken avgör vilket dansställe man går till; pop, hårdrock, ballad, danzón, bolero, cumbia, salsa, son, tango, line dance... Orkestrarna och banden är mestadels från Mexiko, Kuba och Colombia och ofta ruskigt bra. Här nedan några som spelar i M.C...

Café Tacuba


Sonora Matancera - numera utan Celia Cruz


Son 14 - bäst!


Maldita Vecindad


La Unica Sonora

För att återgå till muséerna så har jag den senaste månaden varit på flera utställningar: En med foton & minnessaker från 100-årsfirandet av Mexikos Självständighet år 1910, en orkidéutställning där jag lärde mig att denna fantastiska lilla växt kan ha de märkligaste former och färger, en fotoutställning med prisbelönta bilder tagna av världsberömda pressfotografer, och en annan fotoutställning med bilder från Coyoacán (där jag bor) när det fortfarande var en by för bara 100 år sen. Dessutom var jag häromkvällen på ett museum och lyssnade på några antropologer som höll ett föredrag om "Magi och shamanism bland Mexikos indianfolk". Ett fascinerande och angeläget ämne, eftersom Mexiko fortfarande har 62 olika indianfolk och lika många levande indianspråk.

Huichol-indian


Dräkter från den, i dubbel mening, historiska paraden 1910


Prisbelönt pressfoto


Orkidé


Orkidé


Franz Mayer-muséets innergård

Apropå det storslagna 100-årsfirandet av Mexikos Självständighet år 1910, så närmar sig nu med stormsteg 200-årsfirandet av densamma. En stor digitalklocka sattes upp bredvid Presidentpalatset för nåt år sen, och där kan vi följa nedräkningen i dagar, timmar, minuter och sekunder till "El Bicentenario". Nybyggande, ombyggande och utbyggande av gator, byggnader, tunnelbana, tvärbana, broar, metrobus m.m. pågår i en rasande fart över hela stan bokstavligt talat dygnet runt, för att stå klart i tid till firandet 2010. Ja, inte bara i M.C. förresten, utan i hela landet. En ny motorväg byggs också mellan M.C. och den undersköna badorten Huatulco vid Stilla havskusten, så att vi ska kunna köra dit på 3 timmar, istället för att som nu slingra oss dit på fyra gånger så lång tid på dåliga vägar. Många klagar förstås över trafikkaoset allt detta orsakar, men jag överser gärna med det för att Mexiko ska bli ännu vackrare, modernare och mer framkomligt. Ja, jag älskar detta land!

Reseledare - att vara eller inte vara, del 1

Mina goda avsikter till trots har det gått ett tag sen sist - igen. Sorry about that, folks. Det händer så mycket i mitt liv och i den här stan att dygnets timmar helt enkelt inte räcker till. Tredje delen av reseberättelsen från Ixtapan de la Sal har jag lagt på hyllan nu, för den känns som gammal skåpmat. Istället tänkte jag berätta lite om mitt första reseledaruppdrag, under två veckor i okt-nov. Jag var ju guide i Mexico City på 90-talet , och i början av det här året anlitades jag av en svensk resebyrå för att ta hand om dess Mexikogrupper. Det kom - som det mesta i mitt liv - precis i rätt ögonblick, för jag längtade verkligen efter en förändring och hade saknat guidandet. Att vara reseledare är dock nåt helt annat, vilket jag skulle få erfara...

Min första grupp landade den 27 oktober, och den auktoriserade mexikanske guiden Bernardo och jag mötte vid flyget. Det var en liten grupp, med tretton mycket beresta och pålästa resenärer från olika delar av Sverige. När vi kom på bussen gav jag var och en en liten "välkomstpåse", med mexikanskt traditionellt godis samt praktiska saker som desinficeringsdroppar och antiseptisk gel för handvätt.

De första två dagarna var programmet förlagt till M.C. och vi bodde på ett anrikt och mycket vackert hotell i gamla centrum, med utsikt över katedralen och presidentpalatset. Vi avverkade (en liten del av) det jättelika och världsberömda Antropologiska Muséet, "Centro Histórico" med katedralen, presidentpalatset, centralposten, Palace of Fine Arts m.m. Uppifrån 43:e våningen i Latinamerikanska tornet såg de M.C. i kvällsbelysning bölja iväg åt alla håll genom den stora Mexikodalen och försvinna bort mellan vulkanerna. Tro mig, det är en imponerande syn även för den som sett det otaliga gånger.

Latinamerikanska tornet

Detalj från huvudpostkontoret

Bellas Artes/Palace of Fine Arts

Vi åkte också till De tre kulturernas torg, en plats där stora ledare möttes och överlade såväl före som efter spanjorernas ankomst och som 1968 var skådeplats för den tragiska studentmassakern. Naturligtvis besökte vi även Frida Kahlos hus och en traditionell marknad ett par kvarter därifrån, samt de flytande trädgårdarna i Xochimilco. Det blåste kallt i "trajineran" (en slags stor gondol med tak, ett långbord och stolar) den dan, men den goda hemlagade maten som förbeställts, båtarna med musiker som flöt förbi och spelade mariachi- och marimbamusik, samt försäljare av hantverk, varma majskolvar och blommor gjorde att vi glömde kylan och hade riktigt trevligt.


Efter två nätter i megametropolen M.C. for vi vidare till Teotihuacán (ceremoniellt/religiöst centrum ca 200 f.Kr - 650 e.Kr), för att bese och om man ville även bestiga den mäktiga Sol- resp. Månpyramiden.

Månpyramiden

Nästa anhalt var staden Puebla de los Angeles, där vi såg centrum med dess fantastiska kolonialarkitektur, besökte en fabrik som sålde Pueblas världsberömda handmålade, glaserade keramik med reliefmönster och fikade i de pittoreska konstnärskvarteren. Med "kolonial" avser man för övrigt i Mexiko tiden mellan den spanska erövringen och självständigheten, dvs 1521-1810.

Fasad

Portal in till en saluhall

Tallrik i handmålad glaserad keramik: "talavera"

Eftersom just den här gruppen hade turen att komma till Mexiko lagom till årets viktigaste högtid, "De Dödas Dag" 1-2 november, ville ett par i gruppen gärna ha en bordsprydnad föreställandes "La Catrina" - dvs Döden - i Mexiko symboliserad av en högreståndsdam från förra sekelskiftet, med kvarnhjulshatt och allt.

"La Catrina" i original, påhittad av grafikern José G. Posada runt 1910


"La Catrina" och mumsiga sockerdöskallar

En marknad där dessa prydnader såldes skulle ligga fem kvarter bort och iväg marcherade vi i samlad tropp. Det visade sig - förstås - vara tre gånger så långt, och alla jag frågade skickade oss åt olika håll. Till slut kom vi fram, bordsprydnaden inhandlades och marknaden i sig var faktiskt väl värd besöket. Tiden var däremot inte på vår sida längre, för om en halvtimme väntade lunch på hotellet. Jag stoppade snabbt en taxi, vars chaufför stoppade tre till, och taxikaravanen bromsade in framför hotellet precis i tid.

Vikingaland tur & retur

Efter en intensiv period fylld av allt annat än skrivande - utom i jobbet - är jag i bloggartagen igen. Hur länge inspirationen håller i sig eller tiden räcker till vet varken Gudarna, Buddha, Jehova eller jag. En dag, en månad, ett år? Den som tittar in får se. Jag har till att börja med aktualiserat infon. om vad jag läser, ser på TV etc, samt musikutbudet. Favoritlåtar, förstås. Hoppas ni hittar nåt ni gillar :-)

För en månad sen kom jag hem (till Mexiko) efter två veckors besök i Vikingaland.
Mitten av september är för kallt för min smak, men annars var det alldeles väldigt lyckat. Framför allt var det mysigt att kinesa hos mamma; bara umgås, prata lääänge och göra små utflykter tillsammans. Näst mysigast var att träffa "las amigochas", dvs mina närmaste mexikanska väninnor. Jag hann gå på ett rep med folkdansgruppen och t.o.m ge mina gamla danselever en danzónlektion. Min väninna Nadia, alltid lika sprudlande glad och initiativrik, ordnade dessutom en "reunión" hemma hos sig och dit kom förstås alla vänner som kunde, med sina respektive och sina barn. De barn jag kände hade vuxit nåt makalöst på ett år, och X antal nya bebisar hade tillkommit. Jag lärde också känna några av de mexikanskor som anlänt under det gångna året. Svensk man + mexikansk kvinna är för det mesta en väldigt lyckad kombination. Varför går jag in på en annan gång... Den svensk-mexikanska kolonin i Stockholm växer dock stadigt, ingen tvekan om det :-)

Nu är jag hemma igen, i mitt varma och vackra Mexiko, där grönskan är frodig och allt blommar så här i slutet av regnperioden. För första gången på 20 år är jag dock hemma utan sonen Miguel, som nyss gick ut filmskolan här och nu tänker vara i Sverige ett år. Det är en chockartad upplevelse. Våningen ekar tom som en öken, jag känner mig halv, rastlös och vilsen. Nåja, klarar andra föräldrar den här separationen så ska väl jag. Som tur är kommer Miguel hem och hälsar på i nov/dec och så har jag ju sällskap av hans gulliga flickvän Vannia, som kommer från norra Mexiko men pluggar till scenograf i M.C. och bor hos oss. Som brudens far brukar säga på bröllop: "Jag förlorar en dotter, men får en son" - men i mitt fall är det förstås tvärtom.

Nej, nu måste jag gå och dricka en balja kvällskaffe, för annars kan jag inte sova. Härnäst ska jag berätta om ett par fina utställningar, en ny resa och lite annat...

Genom Paradisets portar och pladask ner på Jorden igen, del 2

Bättre sent än aldrig. Trots att uppehållet blivit långt och ämnet börjar kännas smått passé, känner jag mig manad att fortsätta min reseberättelse. Jag vet ju att det finns de som faktiskt ser fram emot nästa kapitel :-).

Dessutom, efter en dags salig lycka klappade laptopen igår ihop igen och fick återvända till verkstan - där den uppenbarligen hör hemma - och tills vår datadoktor Marco kurerat den passar jag på att blogga från en annan dator. Det är bra terapi.

Om ni inte läst del 1 av reseberättelsen, eller har hunnit tappat tråden - vilket vore förståeligt, för det har t o m jag gjort - så får ni läsa den först. Anywho...


Jakarandaväg

Efter en härlig dag med badande, SPA och ridtur i bergen återvände vi alltså till vårt lilla värdshus i byn Tonatico, hämtade en yrvaken och kissnödig Raffe och flanerade ner till torget. Det skulle snart börja skymma, men när vi ätit en riklig middag under arkaderna var klockan knappt sex. Än fanns det tid för fler upplevelser och eftersom ett berömt vattenfall skulle ligga strax utanför Tonatico styrde vi bilen dit, med hund och allt. För en gångs skull låg det faktiskt så nära som det sagts, men när vi kom fram till parken som leder till vattenfallet höll vakterna precis på att stänga grindarna och inga böner i världen hjälpte. Icke heller mutor, vilket nästan är unheard of i detta land. Jag funderade på att låta Tere dra visan om att hennes väninna hade kommit ända från Sverige enkom för att se detta makalösa (nåja...) vattenfall. Den visan har jag själv framgångsrikt dragit några gånger när jag haft utlandsbesök och den har t o m fått in oss på museum stängda för renovering. Där har vi sen klivit runt bland presenningar, byggnadsställningar och hantverkare och beundrat diverse utsökta konstföremål och mina gäster har varit glada - och imponerade över att inget tycks omöjligt i detta fantastiska land. Det stämmer också, 9 gånger av 10.

Här stötte vi dock på patrull i form av vänliga men ack så omutliga vakter, som bara ville åka hem och se på fotboll på TV. Nu var klockan sju, det var becksvart och syrsorna hade plockat fram fiolerna, men för oss storstadsbor var det tidigt och vi beslöt att ta en sväng till byn Tenancingo. Den var målet nästa dag, så det kändes klokt att svänga förbi redan nu och kolla om den var värd ett längre besök. I Tonatico hade de ju sagt att det bara tog en halvtimme dit. Ha, ha (ihåligt skratt)... Kanske för byborna, som känner trakten väl och kan köra dit i sömnen - eller beckmörker - men icke för oss. Vi rörde ihop de sju, åtta olika muntliga vägbeskrivningar vi fått, körde bort oss ett antal gånger, hamnade till slut på den absolut längsta och krokigaste vägen och nådde Tenancingo efter drygt två timmar. Som tur är sviktar aldrig vårt goda humör och vi ser allt som en intressant upplevelse, även att snurra runt på kolsvarta krokiga vägar på vischan, febrilt letandes efter en vägskylt som visar att vi åtminstone är kvar i Mexiko. Flexibla är vi, men vi hade ingen lust att köra vare sig rätt ut i havet ("Jooo!", skulle mina väninnor delfinerna säga) eller över gränsen till Guatemala.

Nåja, fram kom vi till slut. Tenancingo visade sig vara en stor by, på gränsen till småstad, och till skillnad från lilla Tonatico hade den ett nattliv som gjorde den heder. Trots att klockan närmade sig 22.00 var centrum upplyst á la nöjespark, affärerna var öppna, på stora torget var det full ruljans med mat- och hantverksstånd, storkyrkan var öppen och så även turistinformationen, dit vi genast styrde kosan. En mycket trevlig man, lokalhistoriker och författare med flera egna alster på hyllan bakom sig, gav oss mängder av tips på sevärdheter i Tenancingo med omnejd inför nästa dag. Efter att ha besökt kyrkan och avnjutit rykande het "atole" vid ett torgstånd - "atole" är en tjock dryck gjord på majsdeg och smaksatt med melass-socker och diverse inhemska frukter - var det hög tid att vända tillbaka mot Tonatico.


Detalj från storkyrkan i Tenancingo


Atole

För att slippa snurra runt i timmar mitt i natten på inte helt säkra vägar (överfall är vanligt) axlade Tere och jag vår väl inövade roll damsel in distress , vilken tilltalar mexikanska män alldeles oerhört. Den lockar fram deras beskyddande, gentlemannamässiga och samtidigt machoaktiga sida. På ett killevipp hade några unga, tjusiga poliser erbjudit sig att ge oss eskort nästan hela vägen och på slutet lotsa oss upp på en riktig motorväg (!) som gick raka vägen till lilla Tonatico. Lyxigt...


Ridande polis i Mexico City, men hans bilburna kollegor i Tenancingo var tjusiga de med ;-) Foto: Karin Bergendal

Nästa morgon gjorde jag det omöjliga igen, dvs gick upp klockan sju. Efter frukost, med flera koppar mexikanskt starkt kokkaffe med kanelstång till den halvsovande chauffören, bar densamma ner sin helsovande hund till bilen medan väninnorna stuvade in bagaget. Planen för dan var att först besöka "Las Grutas de la Estrella" och därefter åka till Tenancingo. Jag har varit i grottorna förr och vet att det inte bör missas. Vi var de sista som slank in genom biljettspärren, men in kom vi :-). Raffe var sååå glad att han fick stanna i bilen och sova. Ingången till grottorna ligger på botten av en ravin, med tropisk vegetation och en liten flod med en hängbro över. Det är åtskilliga hundra trappsteg ner, men springer man går det lätt. Uppåt är det förstås en annan femma, hrm, hrm... Vår guide och tillika grottforskare väntade på oss och iväg bar det. Till skillnad från många grottsystem i Mexiko är "La Estrella" inte upplyst som en balsal och med breda släta cementvägar överallt. Här går det att tända på vissa ställen, men annars är det ficklampor som gäller. Formationerna är helt makalösa och man har hela tiden grottan inpå sig.


Foto: Alejandro lV Barragán, www.barraganzone.com

Bitvis får man huka sig, krypa och på ett ställe måste man gå upp för en skranglig, rostig spiraltrappa för att nå nästa nivå. På grottväggarna finns små meddelanden från de som dristade sig in här redan på 1800-talet och man ser sotfläckar från facklorna de bar. Under mexikanska revolutionen 1910-17 användes den av rebellerna, och enligt guiden har de t o m hittat fynd som tyder på att lokala indianfolk använde grottan långt innan spanjorerna kom på tidigt 1500-tal. På väg ut informerade han oss om diverse grottfärder med olika svårighetsgrad. Tere och jag gillar utmaningar, och efter att ha hört utbudet beslöt vi att återvända i maj för en tur som inkluderar att hissa sig X antal meter ner medelst rep samt simma över en underjordisk flod.

Från grottorna vidare till Tenancingo. Sömntutan Raffe vaknade dock och gav oss jag-är-nödig-och-hungrig-blicken, så vi fick stanna vid vägkanten. Valeria och Raffe tog en promenad medan jag lagade hundmiddag, och när det var avklarat körde vi sista biten mot Tenancingo. Det hade hunnit mörkna och när vi närmade oss såg vi inte ett endaste litet ljus. Det visade sig att en tromb med stormvindar och skyfall dragit igenom Tenancingo några timmar tidigare och det rådde totalt strömavbrott. "Nåja", sa vi, "vi ska ju ändå lägga oss tidigt. Vi behöver bara hitta ett hotell." Om ni inte vet det kan jag tala om att alla hotell ser likadana ut i kolmörker. Vi hittade ett väldigt billigt (misstänkt billigt, sa Tere) hotell och i ljuset från receptionistens stearinljus såg rummet riktigt anständigt ut. Vi betalade och körde in bilen och i samma ögonblick - tack o lov - varde det ljus. Tere och Valeria gick in i rummet först, men innan jag ens fått ut Raffe ur bilen stod Tere bredvid mig och sa: "Här kan vi inte stanna. Har du sett rummet?" Ja, det hade vi ju båda två, men i stearinljusdunkel. Nu fick jag hålla med om att elljuset framhävde rummet i en helt annan dager. Det var slitet, de få möblerna var fastspikade i golvet, dörren till det lindrigt rena badrummet hängde på ett halvt gångjärn, sängkläderna var solkiga, och slutligen de två helt oemotsägliga bevisen för vad vi hamnat på för sorts hotell: madrasserna hade galonöverdrag och på överkasten - inte i badrummet - låg en rulle toapapper, en tvättlapp och en minitvål. Detta var alltså ett "hotel de paso", där inga gäster/par stannar mer än två timmar och det är trafik 24 timmar om dygnet. Jag var så dödstrött efter allt körande att jag var beredd att lägga mig och sova ovanpå det solkiga överkastet med kläder och allt. Tere var emellertid horrified, och detta var naturligtvis inget lämpligt ställe för 11-åriga Valeria. Tere lyckades få receptionisten att skämmas för att han haft mage att lura in två anständiga (jo, jo) kvinnor med ett barn på sitt snuskiga motell och vi fick pengarna tillbaka. Han skämdes t o m så mycket att han rekommenderade ett annat hotell, som han sa var "väldigt anständigt" och helt "i er klass". Dit åkte vi och det visade sig vara perfekt för oss. Rent, smakfullt och biligt :-)





Det lilla hotellet låg högt upp med utsikt över Tenancingo, var smakfullt inrett, hade rena & fräscha rum med underbara badrum och en simbassäng i trädgården. Ett dubbelrum med kabel-tv för facila 300 SEK, det ni. Än en gång lyckades vi få ta in Raffe, trots att receptionisten försäkrade att ägaren skulle avskeda honom om det kom fram. För säkerhets skull fick Raffe sova på sin handduk i badrummet och vi somnade sött bland rena lakan i våra stora dubbelsängar.

Tredje och sista delen inom kort...