I JAKARANDATRÄDENS STAD

Reseledare - att vara eller inte vara, del 2

2009-03-08T20:23:00.000-07:00

Den första av vårens värmeböljor har lagt sig över Mexico City och sen ett par dar är det 28-29 C. Det betyder åtminstone 25 C inomhus, så upp med fönstren, ner med persiennerna och sen kan jag sätta mig med ett glas iskall papayajuice och skriva...

Det är dags för andra delen av Reseledar-inlägget. Tiden har gått, så nu handlar det om en annan grupp, men rutten är densamma så jag tar helt sonika vid där jag slutade...

Från den vackra kolonialstaden Puebla de los Angeles...

...åkte vi de ca 35 milen till Oaxaca, huvudstad i delstaten med samma namn. Färden dit gick över östra Sierra Madre, där vi som högst nådde 3 000 meter ö.h. Under en stor del av resan kunde vi på avstånd beundra Mexikos högsta vulkan, "Pico de Orizaba", med sin snöklädda topp.

Med 5 747 meter är den Nordamerikas tredje högsta berg, och dess ursprungliga namn var Citlaltépetl, på nahuatl ung. "stjärnberget" samt Poyautécatl, "plats där dimman blir tunnare". Halvvägs gjorde vi ett kort men uppskattat stopp för att titta på några jättelika orgelkaktusar. De kan bli 500 år gamla, och just de vi såg vägde 35-40 ton p g a allt vatten de innehåller.

I Mexiko talas 62 officiellt erkända indianspråk, och inom dessa existerar ca 300 dialekter. Oaxaca är en av de tre delstater som har högst procent ren indianbefolkning (de andra två är Tabasco och Chiapas). Detta faktum märks såväl i arkitekturen - i synnerhet kyrkorna - som traditionerna och folklivet.

La Guelaguetza, en fest som går av stapeln i juli varje år

Middan var inte inräknad på hotellet kvällen vi anlände, så de flesta i gruppen följde med mig i taxi till Oaxacas centrum för att äta. Vi åkte i tre bilar, och när vi alla klivit ur visade det sig att de som satt i första bilen blivit rejält uppskörtade. Det blir tyvärr lätt så när man inte talar spanska. Jag ringde genast taxiväxeln och såg till att de skickade tillbaka den fräcke taxichauffören, och mina turister fick tillbaka sina pengar. Sen gick vi och åt på "Asadero Vasco", en riktigt bra restaurang med regionala rätter, namnet till trots. Alla utom en i sällskapet beställde in knaperstekta syrsor med chile, majstortillor och guacamole till förrätt. Mums!

Dag ett i Oaxaca var höjdpunkten besöket i Monte Alban, zapotekernas och senare mixtekernas forna huvudstad, vilken existerade från 400-talet f.Kr. till 900-talet e.Kr. Det vidsträckta ceremoniella centrat för regenter, överstepräster och framstående krigare är det näst största i Mesoamerika efter Teotihuacán, nära Mexico City. Det ligger högt upp på en, delvis konstruerad, platå och utsikten över Oaxaca-dalen är storslagen. Trots att vi var där i slutet av torrperioden blommade många av de stora träden runt templen i vackra färger.

Dan därpå var det stadstur i Oaxaca för att bese de viktigaste byggnaderna och inte minst kyrkorna. Mest känd är Santo Domingo, grundad av dominikanerna.

Dessutom ingick ett besök på den traditionella marknaden, med försäljning av både regionala läckerheter och indianskt hantverk. De indianfolk som dominerar här är än idag zapoteker och mixteker.

Mixtek-kvinna

Zapotek-kvinna från Tehuantepec, som är unikt pga kvinnans starka ställning.

Kakaon har ju sitt ursprung i Mexiko och chokladen i Oaxaca anses särskilt god, så härnäst tittade vi in på en liten chokladfabrik med försäljning. Efter lunch klev vi på bussen för att åka till byn Sta María del Tule och se det berömda Tule-trädet.

Det är över 2 000 år gammalt och det krävs 16 vuxna män för att nå runt stammen. Trädet är en "ahuehuete", en endemisk trädart i Mexiko, och det är om inte det äldsta så det största av sin art.

Nästa punkt var ett besök på ett litet, familjeägt mattväveri, där vi fick se hur de beredde ullen och hur de framställde naturliga växtfärger från plantor och insekter. Mattorna hade mycket invecklade mönster och fantastiska färger, och den yngsta väverskan var ägarens 12-åriga dotter. Konst och konsthantverk i högsta grad.

På kvällen var det middag och folkdansuppvisning i en festlokal nära hotellet. Danserna var från Oaxacas numera 8 olika regioner och dansgruppen var riktigt bra.

Morgonen därpå var det tidig avfärd, eftersom vi hade en lång resa framför oss till den lilla staden Catemaco, belägen ca 150 meter ö.h. i delstaten Veracruz. Catemaco är mest känd för sina "brujos" eller shamaner, och folk vallfärdar hit från hela landet för att bli botade från åkommor och få hjälp med allehanda problem. Jag underhöll min trevliga grupp bäst jag kunde på resan med musik, små filmer, anekdoter och information om Mexiko. Dessutom var personkemin god och resenärerna hade trevligt sinsemellan, så dan gick fort. Vår duktiga chaufför körde också in nån timme och vi nådde det fina hotellet "La Finca" vid Catemaco-sjöns strand medan det ännu var ljust.

För att ha mer tid beslöt vi att skjuta upp den planerade båtfärden på sjön till nästa morgon, och istället avslutade vi en lång resdag på hotellet. Kvällen var ljum och fuktig, sjön glittrade i ljuset från husen runt omkring och vattnet skvalpade mjukt mot stranden. Det tropiska mörkret omslöt oss snabbt och hotellets lummiga trädgård fylldes av ljuden från fåglar, apor och insekter. Så skulle jag gärna avsluta varje dag...
Morgonen därpå gav vi oss ut på Catemaco-sjön med en lokal fiskare, som visade oss lotusblommor - som flyter på vattenytan förankrade i långa stjälkar på sjöbotten - vita hägrar och andra fåglar, samt en liten koloni makaker (apor) på en fridlyst holme ute i sjön. Dessa makaker, som jag såg första gången för över 20 år sen, är en tragisk spillra efter ett experiment som inleddes för några årtionden sen av en grupp forskare på Veracruz statliga universitet och vilket krävde att makakerna isolerades. Inavel har gjort att denna makakkoloni har reducerats avsevärt med åren.

Efter båtfärden väntade vår alltid lika prydliga chaufför i nystruken skjorta på oss vid bussen - denna gång för att köra oss till delstaten Tabascos vackra huvudstad Villahermosa och museiparken "La Venta".

Fortsättning följer...

Inget nytt från Jakarandaträdens Stad...

2009-02-15T10:31:00.000-08:00

...vilket givetvis inte är detsamma som "i Jakarandaträdens Stad inget nytt". Tvärtom, här liksom i mitt liv händer det saker _hela_ tiden. Så mycket att jag tyvärr inte hunnit med mina bloggar. Jag ber alla som tittar in här, i hopp om att hitta nåt nytt, om ursäkt. Det är knappt jag hinner läsa och besvara alla mejl som rasar in 24-7. Nu har jag dessutom övertalats att registrera mig på Facebook - men jag har hittat både borttappade kusiner och förlorade vänner där, så det var det värt :-).

Just nu sitter jag med två lååånga dokumentärer och nästa vecka landar en ny grupp turister från Jambo Tours. I vanlig ordning blir det M.C, Edo de México, Puebla, Oaxaca, Veracruz, Tabasco och Chiapas under två fantastiska veckor - även för mig, som aldrig tröttnar på att visa mitt "México mágico" för besökare. _Sen_ lovar jag att ta upp skrivandet igen. Ja, jag är pinsamt medveten om att jag har lämnat en reseberättelse halvfärdig, men jag kan ju skriva andra hälften när jag kommit hem från den här resan ;-). Ni vet, den som väntar på nåt gott...and so on and so forth. Så länge kan ni väl lyssna på min favoritmusik?

P.S. Det är februari och jakarandaträden blommar! Himlen är fylld av blålila moln, trottoarerna är täckta av en skir, blålila matta och i luften ligger den ljuvliga doften från dessa vackra, majestätiska träd - i synnerhet på kvällarna. Trädet utanför vårt hus ser ni på fotot som illustrerar bloggen D.S.

Min väninna Cynthias "baby shower" förra helgen. Mex. tradition: Snörnystanet skickas runt till alla i slumpmässig ordning, och när man får det i sin hand riktar man en välgångsönskan till den blivande mamman och barnet. Jag önskade att sonen (det vet vi redan) ska lämna dörren till sitt rum öppen när han kommer i tonåren, för det tyder på förtroende och god kommunikation dem emellan och att han inte har behov av att dölja nåt. _Så_ viktigt i tonåren...

Det här lilla setet är militärgrönt, inte beige som det ser ut. Ännu en mex. tradition: Man tar alltid ett foto med presenten samt personen som gav den. Cynthias "fräknar" är ännu en sed: Varje gång hon gissar fel på vem som gett presenten, får hon en fräken. Klicka på fotot för att förstora så ser ni...

Världens största skridskobana och mycket, mycket mer

2008-12-01T11:41:00.000-08:00

Jag älskar detta magiska land och denna oförutsägbara megametropol som aldrig sover och ständigt bjuder på överraskningar! Varje dag vaknar man till nya äventyr och utmaningar. Dessutom händer det alltid oväntade saker, ibland mindre bra men för det mesta både bra och roliga. Nu har vi i vårt varma Mexico City för andra året i rad världens största utomhusskridskobana på Zocalon. Den har just hamnat i Guinness Rekordbok :-) Nöjer man sig med detta? Icke. Bredvid isbanan, med läktare och uthyrning av skridskor (jag menar, hur många mexikaner äger ett par skridskor eller har råd att köpa?) har man byggt en 6 meter hög och 39 meter lång snöramp (för pulkaåkning eller snowboard, kanske?), och dessutom finns det ett 400 kvadratmeter stort område med riktig snö för alla glada små barn. Jättebra idé, eftersom "Don Goyo" - vulkanen Popocatepetl - mullrar och spottar aska på oss sen ett par år så att vi inte längre kan åka upp och göra snögubbar där. De jättelika, vackra juldekorationerna på alla fasader runt Zocalon har tänts och här ska det åkas skridskor, ända fram till 10 januari. Bäst av allt? Man kan åka i t-shirt :-)

Popocatepetl (ca 5 300 m)

Skridskobanan

Kulturutbudet i M.C. är outtömligt och de flesta av oss hinner tyvärr bara med en bråkdel av allt som erbjuds - ofta helt gratis. Jag fokuserar främst på muséernas utställningar, men hinner även uppleva en del annat: Utomhuskonserter (senast Goran Bregovic), folkdansuppträdanden, "Svansjön" uppförd utomhus på en liten ö i en konstgjord sjö, karnevalsprocessioner, guidade tematiska turer i olika delar av stan (senast kvällsturen "Historia & Legender" i centrum, där man åker i en liten träspårvagn från 1920-talet, med guide och skådespelare i 1600-talsdräkter och besök i olika kända byggnader, där de berättar legender och dramatiserar händelser ur Mexikos koloniala historia)...

Spårvagn från 1920-talet

...mycket bio eftersom det är så billigt här, gratis konst-och fotoutställningar som hängs upp utefter de stora avenyerna etc etc etc... Det finns hur mycket som helst. Nattlivet ska vi förstås inte glömma med alla barer, diskon, teatrar, varietésalonger - och framför allt dansställena. Mexikaner älskar att dansa och alla dansställen har levande musik. Allt från mindre band till jättelika blåsorkestrar. Oftast alternerar 2-3 band per kväll. Musiksmaken avgör vilket dansställe man går till; pop, hårdrock, ballad, danzón, bolero, cumbia, salsa, son, tango, line dance... Orkestrarna och banden är mestadels från Mexiko, Kuba och Colombia och ofta ruskigt bra. Här nedan några som spelar i M.C...

Café Tacuba

Sonora Matancera - numera utan Celia Cruz

Son 14 - bäst!

Maldita Vecindad

La Unica Sonora

För att återgå till muséerna så har jag den senaste månaden varit på flera utställningar: En med foton & minnessaker från 100-årsfirandet av Mexikos Självständighet år 1910, en orkidéutställning där jag lärde mig att denna fantastiska lilla växt kan ha de märkligaste former och färger, en fotoutställning med prisbelönta bilder tagna av världsberömda pressfotografer, och en annan fotoutställning med bilder från Coyoacán (där jag bor) när det fortfarande var en by för bara 100 år sen. Dessutom var jag häromkvällen på ett museum och lyssnade på några antropologer som höll ett föredrag om "Magi och shamanism bland Mexikos indianfolk". Ett fascinerande och angeläget ämne, eftersom Mexiko fortfarande har 62 olika indianfolk och lika många levande indianspråk.

Huichol-indian

Dräkter från den, i dubbel mening, historiska paraden 1910

Prisbelönt pressfoto

Orkidé

Orkidé

Franz Mayer-muséets innergård

Apropå det storslagna 100-årsfirandet av Mexikos Självständighet år 1910, så närmar sig nu med stormsteg 200-årsfirandet av densamma. En stor digitalklocka sattes upp bredvid Presidentpalatset för nåt år sen, och där kan vi följa nedräkningen i dagar, timmar, minuter och sekunder till "El Bicentenario". Nybyggande, ombyggande och utbyggande av gator, byggnader, tunnelbana, tvärbana, broar, metrobus m.m. pågår i en rasande fart över hela stan bokstavligt talat dygnet runt, för att stå klart i tid till firandet 2010. Ja, inte bara i M.C. förresten, utan i hela landet. En ny motorväg byggs också mellan M.C. och den undersköna badorten Huatulco vid Stilla havskusten, så att vi ska kunna köra dit på 3 timmar, istället för att som nu slingra oss dit på fyra gånger så lång tid på dåliga vägar. Många klagar förstås över trafikkaoset allt detta orsakar, men jag överser gärna med det för att Mexiko ska bli ännu vackrare, modernare och mer framkomligt. Ja, jag älskar detta land!

Reseledare - att vara eller inte vara, del 1

2008-11-29T12:09:00.000-08:00

Mina goda avsikter till trots har det gått ett tag sen sist - igen. Sorry about that, folks. Det händer så mycket i mitt liv och i den här stan att dygnets timmar helt enkelt inte räcker till. Tredje delen av reseberättelsen från Ixtapan de la Sal har jag lagt på hyllan nu, för den känns som gammal skåpmat. Istället tänkte jag berätta lite om mitt första reseledaruppdrag, under två veckor i okt-nov. Jag var ju guide i Mexico City på 90-talet , och i början av det här året anlitades jag av en svensk resebyrå för att ta hand om dess Mexikogrupper. Det kom - som det mesta i mitt liv - precis i rätt ögonblick, för jag längtade verkligen efter en förändring och hade saknat guidandet. Att vara reseledare är dock nåt helt annat, vilket jag skulle få erfara...

Min första grupp landade den 27 oktober, och den auktoriserade mexikanske guiden Bernardo och jag mötte vid flyget. Det var en liten grupp, med tretton mycket beresta och pålästa resenärer från olika delar av Sverige. När vi kom på bussen gav jag var och en en liten "välkomstpåse", med mexikanskt traditionellt godis samt praktiska saker som desinficeringsdroppar och antiseptisk gel för handvätt.

De första två dagarna var programmet förlagt till M.C. och vi bodde på ett anrikt och mycket vackert hotell i gamla centrum, med utsikt över katedralen och presidentpalatset. Vi avverkade (en liten del av) det jättelika och världsberömda Antropologiska Muséet, "Centro Histórico" med katedralen, presidentpalatset, centralposten, Palace of Fine Arts m.m. Uppifrån 43:e våningen i Latinamerikanska tornet såg de M.C. i kvällsbelysning bölja iväg åt alla håll genom den stora Mexikodalen och försvinna bort mellan vulkanerna. Tro mig, det är en imponerande syn även för den som sett det otaliga gånger.

Latinamerikanska tornet

Detalj från huvudpostkontoret

Bellas Artes/Palace of Fine Arts

Vi åkte också till De tre kulturernas torg, en plats där stora ledare möttes och överlade såväl före som efter spanjorernas ankomst och som 1968 var skådeplats för den tragiska studentmassakern. Naturligtvis besökte vi även Frida Kahlos hus och en traditionell marknad ett par kvarter därifrån, samt de flytande trädgårdarna i Xochimilco. Det blåste kallt i "trajineran" (en slags stor gondol med tak, ett långbord och stolar) den dan, men den goda hemlagade maten som förbeställts, båtarna med musiker som flöt förbi och spelade mariachi- och marimbamusik, samt försäljare av hantverk, varma majskolvar och blommor gjorde att vi glömde kylan och hade riktigt trevligt.

Efter två nätter i megametropolen M.C. for vi vidare till Teotihuacán (ceremoniellt/religiöst centrum ca 200 f.Kr - 650 e.Kr), för att bese och om man ville även bestiga den mäktiga Sol- resp. Månpyramiden.

Månpyramiden

Nästa anhalt var staden Puebla de los Angeles, där vi såg centrum med dess fantastiska kolonialarkitektur, besökte en fabrik som sålde Pueblas världsberömda handmålade, glaserade keramik med reliefmönster och fikade i de pittoreska konstnärskvarteren. Med "kolonial" avser man för övrigt i Mexiko tiden mellan den spanska erövringen och självständigheten, dvs 1521-1810.

Fasad

Portal in till en saluhall

Tallrik i handmålad glaserad keramik: "talavera"

Eftersom just den här gruppen hade turen att komma till Mexiko lagom till årets viktigaste högtid, "De Dödas Dag" 1-2 november, ville ett par i gruppen gärna ha en bordsprydnad föreställandes "La Catrina" - dvs Döden - i Mexiko symboliserad av en högreståndsdam från förra sekelskiftet, med kvarnhjulshatt och allt.

"La Catrina" i original, påhittad av grafikern José G. Posada runt 1910

"La Catrina" och mumsiga sockerdöskallar

En marknad där dessa prydnader såldes skulle ligga fem kvarter bort och iväg marcherade vi i samlad tropp. Det visade sig - förstås - vara tre gånger så långt, och alla jag frågade skickade oss åt olika håll. Till slut kom vi fram, bordsprydnaden inhandlades och marknaden i sig var faktiskt väl värd besöket. Tiden var däremot inte på vår sida längre, för om en halvtimme väntade lunch på hotellet. Jag stoppade snabbt en taxi, vars chaufför stoppade tre till, och taxikaravanen bromsade in framför hotellet precis i tid.

Vikingaland tur & retur

2008-10-12T15:08:00.000-07:00

Efter en intensiv period fylld av allt annat än skrivande - utom i jobbet - är jag i bloggartagen igen. Hur länge inspirationen håller i sig eller tiden räcker till vet varken Gudarna, Buddha, Jehova eller jag. En dag, en månad, ett år? Den som tittar in får se. Jag har till att börja med aktualiserat infon. om vad jag läser, ser på TV etc, samt musikutbudet. Favoritlåtar, förstås. Hoppas ni hittar nåt ni gillar :-)

För en månad sen kom jag hem (till Mexiko) efter två veckors besök i Vikingaland.
Mitten av september är för kallt för min smak, men annars var det alldeles väldigt lyckat. Framför allt var det mysigt att kinesa hos mamma; bara umgås, prata lääänge och göra små utflykter tillsammans. Näst mysigast var att träffa "las amigochas", dvs mina närmaste mexikanska väninnor. Jag hann gå på ett rep med folkdansgruppen och t.o.m ge mina gamla danselever en danzónlektion. Min väninna Nadia, alltid lika sprudlande glad och initiativrik, ordnade dessutom en "reunión" hemma hos sig och dit kom förstås alla vänner som kunde, med sina respektive och sina barn. De barn jag kände hade vuxit nåt makalöst på ett år, och X antal nya bebisar hade tillkommit. Jag lärde också känna några av de mexikanskor som anlänt under det gångna året. Svensk man + mexikansk kvinna är för det mesta en väldigt lyckad kombination. Varför går jag in på en annan gång... Den svensk-mexikanska kolonin i Stockholm växer dock stadigt, ingen tvekan om det :-)

Nu är jag hemma igen, i mitt varma och vackra Mexiko, där grönskan är frodig och allt blommar så här i slutet av regnperioden. För första gången på 20 år är jag dock hemma utan sonen Miguel, som nyss gick ut filmskolan här och nu tänker vara i Sverige ett år. Det är en chockartad upplevelse. Våningen ekar tom som en öken, jag känner mig halv, rastlös och vilsen. Nåja, klarar andra föräldrar den här separationen så ska väl jag. Som tur är kommer Miguel hem och hälsar på i nov/dec och så har jag ju sällskap av hans gulliga flickvän Vannia, som kommer från norra Mexiko men pluggar till scenograf i M.C. och bor hos oss. Som brudens far brukar säga på bröllop: "Jag förlorar en dotter, men får en son" - men i mitt fall är det förstås tvärtom.

Nej, nu måste jag gå och dricka en balja kvällskaffe, för annars kan jag inte sova. Härnäst ska jag berätta om ett par fina utställningar, en ny resa och lite annat...

Genom Paradisets portar och pladask ner på Jorden igen, del 2

2008-04-17T22:00:00.000-07:00

Bättre sent än aldrig. Trots att uppehållet blivit långt och ämnet börjar kännas smått passé, känner jag mig manad att fortsätta min reseberättelse. Jag vet ju att det finns de som faktiskt ser fram emot nästa kapitel :-).

Dessutom, efter en dags salig lycka klappade laptopen igår ihop igen och fick återvända till verkstan - där den uppenbarligen hör hemma - och tills vår datadoktor Marco kurerat den passar jag på att blogga från en annan dator. Det är bra terapi.

Om ni inte läst del 1 av reseberättelsen, eller har hunnit tappat tråden - vilket vore förståeligt, för det har t o m jag gjort - så får ni läsa den först. Anywho...

Jakarandaväg

Efter en härlig dag med badande, SPA och ridtur i bergen återvände vi alltså till vårt lilla värdshus i byn Tonatico, hämtade en yrvaken och kissnödig Raffe och flanerade ner till torget. Det skulle snart börja skymma, men när vi ätit en riklig middag under arkaderna var klockan knappt sex. Än fanns det tid för fler upplevelser och eftersom ett berömt vattenfall skulle ligga strax utanför Tonatico styrde vi bilen dit, med hund och allt. För en gångs skull låg det faktiskt så nära som det sagts, men när vi kom fram till parken som leder till vattenfallet höll vakterna precis på att stänga grindarna och inga böner i världen hjälpte. Icke heller mutor, vilket nästan är unheard of i detta land. Jag funderade på att låta Tere dra visan om att hennes väninna hade kommit ända från Sverige enkom för att se detta makalösa (nåja...) vattenfall. Den visan har jag själv framgångsrikt dragit några gånger när jag haft utlandsbesök och den har t o m fått in oss på museum stängda för renovering. Där har vi sen klivit runt bland presenningar, byggnadsställningar och hantverkare och beundrat diverse utsökta konstföremål och mina gäster har varit glada - och imponerade över att inget tycks omöjligt i detta fantastiska land. Det stämmer också, 9 gånger av 10.

Här stötte vi dock på patrull i form av vänliga men ack så omutliga vakter, som bara ville åka hem och se på fotboll på TV. Nu var klockan sju, det var becksvart och syrsorna hade plockat fram fiolerna, men för oss storstadsbor var det tidigt och vi beslöt att ta en sväng till byn Tenancingo. Den var målet nästa dag, så det kändes klokt att svänga förbi redan nu och kolla om den var värd ett längre besök. I Tonatico hade de ju sagt att det bara tog en halvtimme dit. Ha, ha (ihåligt skratt)... Kanske för byborna, som känner trakten väl och kan köra dit i sömnen - eller beckmörker - men icke för oss. Vi rörde ihop de sju, åtta olika muntliga vägbeskrivningar vi fått, körde bort oss ett antal gånger, hamnade till slut på den absolut längsta och krokigaste vägen och nådde Tenancingo efter drygt två timmar. Som tur är sviktar aldrig vårt goda humör och vi ser allt som en intressant upplevelse, även att snurra runt på kolsvarta krokiga vägar på vischan, febrilt letandes efter en vägskylt som visar att vi åtminstone är kvar i Mexiko. Flexibla är vi, men vi hade ingen lust att köra vare sig rätt ut i havet ("Jooo!", skulle mina väninnor delfinerna säga) eller över gränsen till Guatemala.

Nåja, fram kom vi till slut. Tenancingo visade sig vara en stor by, på gränsen till småstad, och till skillnad från lilla Tonatico hade den ett nattliv som gjorde den heder. Trots att klockan närmade sig 22.00 var centrum upplyst á la nöjespark, affärerna var öppna, på stora torget var det full ruljans med mat- och hantverksstånd, storkyrkan var öppen och så även turistinformationen, dit vi genast styrde kosan. En mycket trevlig man, lokalhistoriker och författare med flera egna alster på hyllan bakom sig, gav oss mängder av tips på sevärdheter i Tenancingo med omnejd inför nästa dag. Efter att ha besökt kyrkan och avnjutit rykande het "atole" vid ett torgstånd - "atole" är en tjock dryck gjord på majsdeg och smaksatt med melass-socker och diverse inhemska frukter - var det hög tid att vända tillbaka mot Tonatico.

Detalj från storkyrkan i Tenancingo

Atole

För att slippa snurra runt i timmar mitt i natten på inte helt säkra vägar (överfall är vanligt) axlade Tere och jag vår väl inövade roll damsel in distress , vilken tilltalar mexikanska män alldeles oerhört. Den lockar fram deras beskyddande, gentlemannamässiga och samtidigt machoaktiga sida. På ett killevipp hade några unga, tjusiga poliser erbjudit sig att ge oss eskort nästan hela vägen och på slutet lotsa oss upp på en riktig motorväg (!) som gick raka vägen till lilla Tonatico. Lyxigt...

Ridande polis i Mexico City, men hans bilburna kollegor i Tenancingo var tjusiga de med ;-) Foto: Karin Bergendal

Nästa morgon gjorde jag det omöjliga igen, dvs gick upp klockan sju. Efter frukost, med flera koppar mexikanskt starkt kokkaffe med kanelstång till den halvsovande chauffören, bar densamma ner sin helsovande hund till bilen medan väninnorna stuvade in bagaget. Planen för dan var att först besöka "Las Grutas de la Estrella" och därefter åka till Tenancingo. Jag har varit i grottorna förr och vet att det inte bör missas. Vi var de sista som slank in genom biljettspärren, men in kom vi :-). Raffe var sååå glad att han fick stanna i bilen och sova. Ingången till grottorna ligger på botten av en ravin, med tropisk vegetation och en liten flod med en hängbro över. Det är åtskilliga hundra trappsteg ner, men springer man går det lätt. Uppåt är det förstås en annan femma, hrm, hrm... Vår guide och tillika grottforskare väntade på oss och iväg bar det. Till skillnad från många grottsystem i Mexiko är "La Estrella" inte upplyst som en balsal och med breda släta cementvägar överallt. Här går det att tända på vissa ställen, men annars är det ficklampor som gäller. Formationerna är helt makalösa och man har hela tiden grottan inpå sig.

Foto: Alejandro lV Barragán, www.barraganzone.com

Bitvis får man huka sig, krypa och på ett ställe måste man gå upp för en skranglig, rostig spiraltrappa för att nå nästa nivå. På grottväggarna finns små meddelanden från de som dristade sig in här redan på 1800-talet och man ser sotfläckar från facklorna de bar. Under mexikanska revolutionen 1910-17 användes den av rebellerna, och enligt guiden har de t o m hittat fynd som tyder på att lokala indianfolk använde grottan långt innan spanjorerna kom på tidigt 1500-tal. På väg ut informerade han oss om diverse grottfärder med olika svårighetsgrad. Tere och jag gillar utmaningar, och efter att ha hört utbudet beslöt vi att återvända i maj för en tur som inkluderar att hissa sig X antal meter ner medelst rep samt simma över en underjordisk flod.

Från grottorna vidare till Tenancingo. Sömntutan Raffe vaknade dock och gav oss jag-är-nödig-och-hungrig-blicken, så vi fick stanna vid vägkanten. Valeria och Raffe tog en promenad medan jag lagade hundmiddag, och när det var avklarat körde vi sista biten mot Tenancingo. Det hade hunnit mörkna och när vi närmade oss såg vi inte ett endaste litet ljus. Det visade sig att en tromb med stormvindar och skyfall dragit igenom Tenancingo några timmar tidigare och det rådde totalt strömavbrott. "Nåja", sa vi, "vi ska ju ändå lägga oss tidigt. Vi behöver bara hitta ett hotell." Om ni inte vet det kan jag tala om att alla hotell ser likadana ut i kolmörker. Vi hittade ett väldigt billigt (misstänkt billigt, sa Tere) hotell och i ljuset från receptionistens stearinljus såg rummet riktigt anständigt ut. Vi betalade och körde in bilen och i samma ögonblick - tack o lov - varde det ljus. Tere och Valeria gick in i rummet först, men innan jag ens fått ut Raffe ur bilen stod Tere bredvid mig och sa: "Här kan vi inte stanna. Har du sett rummet?" Ja, det hade vi ju båda två, men i stearinljusdunkel. Nu fick jag hålla med om att elljuset framhävde rummet i en helt annan dager. Det var slitet, de få möblerna var fastspikade i golvet, dörren till det lindrigt rena badrummet hängde på ett halvt gångjärn, sängkläderna var solkiga, och slutligen de två helt oemotsägliga bevisen för vad vi hamnat på för sorts hotell: madrasserna hade galonöverdrag och på överkasten - inte i badrummet - låg en rulle toapapper, en tvättlapp och en minitvål. Detta var alltså ett "hotel de paso", där inga gäster/par stannar mer än två timmar och det är trafik 24 timmar om dygnet. Jag var så dödstrött efter allt körande att jag var beredd att lägga mig och sova ovanpå det solkiga överkastet med kläder och allt. Tere var emellertid horrified, och detta var naturligtvis inget lämpligt ställe för 11-åriga Valeria. Tere lyckades få receptionisten att skämmas för att han haft mage att lura in två anständiga (jo, jo) kvinnor med ett barn på sitt snuskiga motell och vi fick pengarna tillbaka. Han skämdes t o m så mycket att han rekommenderade ett annat hotell, som han sa var "väldigt anständigt" och helt "i er klass". Dit åkte vi och det visade sig vara perfekt för oss. Rent, smakfullt och biligt :-)

Det lilla hotellet låg högt upp med utsikt över Tenancingo, var smakfullt inrett, hade rena & fräscha rum med underbara badrum och en simbassäng i trädgården. Ett dubbelrum med kabel-tv för facila 300 SEK, det ni. Än en gång lyckades vi få ta in Raffe, trots att receptionisten försäkrade att ägaren skulle avskeda honom om det kom fram. För säkerhets skull fick Raffe sova på sin handduk i badrummet och vi somnade sött bland rena lakan i våra stora dubbelsängar.

Tredje och sista delen inom kort...

Den förlorade bloggerskan är tillbaka

2008-04-14T13:43:00.000-07:00

Börjar ni undra om jag gett upp det här med bloggandet? No way! Det är jätteroligt (Tack, Mia L, som inspirerade mig). Jag har bara varit upptagen med annat i en vecka; allt från jobb till födelsedagsfiranden till besök från Svedala.

I gryningen har jag en deadline, men sen ska jag allt plita ner fortsättningen på min lilla reseberättelse. Jag måste ju bli klar med den innan vi åker iväg på nästa utflykt i maj. Då ska vi bland annat på grottäventyr med en grottforskare. Det ni :-) Det blir till att både krypa, klättra med rep och simma i 10 C vatten (!) över en underjordisk flod. Kul men kallt ;-) Vi tänker absolut hyra våtdräkter. Jag avskyr att simma - tråååkigt! - men älskar grottor, och enligt guiden ska vi bara simma en liten bit.

Nej, nu måste jag jobba, men är snart tillbaka. Avslutar med två fina foton på mina älsklingar; sonen Miguel - som sen bilden togs i höstas fått filmarbetar-muskler - och hunden Raffe.

Lagen om alltings jävlighet

2008-04-08T20:26:00.001-07:00

Ni känner väl till Murphys lag? Den här veckan har tillvaron varit tungrodd och därför har jag dröjt med fortsättningen av min reseberättelse. Jag ber om överseende och lovar att den är på väg.

För det mesta brukar jag ha ett väldigt "flyt", som sonen skulle säga, men nån gång så där vart tredje år hamnar jag i nån slags allt-jag-företar-mig-går-käpprätt-åt- helskotta-spiral. Som tur är brukar det ebba ut efter nån vecka och jämvikten i mitt lilla universum återställs.

För en vecka sen avled en kär väninna sen ca 20 år. Hon förlorade slutligen kampen mot cancern, efter att mot alla odds ha överlevt tre återfall. Hon var oerhört modig och stark och full av visdom och kloka råd, som hon delade med sig av när man var nere eller vilsen. Man gick alltid stärkt från ett möte med Rosalía och jag kommer att sakna hennes sprudlande energi och andliga vägledning mycket.

Efter det hamnade jag i ovan nämnda spiral och smått som stort gick åt skogen: Först gick laptopen sönder just när jag skulle avsluta ett jobb där jag redan fått deadline uppskjuten två gånger (tack, underbara Mia A, som tog över jobbet mitt i natten o räddade mig). Sen kunde sonen inte komma åt sitt studiebidrag från CSN för han hittade inte engångskods-kortet och bankomatkortet har han förstås fått stulet eller tappar för länge sen. Jag blev av med mitt dito i förra veckan, så han kunde ändå inte föra över pengarna till mitt Nordea-konto. Hur o när vi ska få hit nya bankomatkort och Nordeas nya kortläsare veta fåglarna. När jag just fått en av mina undertextnings- mjukvaror att funka i Miguels PC så gick den datorn också sönder. Utan en enda fungerande dator kan jag inte jobba, inte fakturera, inte sköta bankärenden, inte kolla mejl, inte skriva i min blogg... Sen var det allt från att datateknikern inte kom, till vidbränd mat, till glömda möten, till att mitt P-kort på gymmet inte funkade när jag skulle parkera, till att lille Raffe fick magkatarr till en massa småsaker som jag inte kan komma på just nu, men det nådde en gräns när jag kände att jag bara ville lägga mig och dra lakanet över huvudet för att se om jag kunde få eländeskarusellen att stanna.

Idag har dock vår suveräna datatekniker varit här och fixat sonens dator så att jag kan börja jobba igen, väninnan Teres dotter Valeria mår bra igen efter att ha skrämt upp oss med gröna kräkningar och 40 C feber som inte gick ner med nånting. En ilfärd, utan siren men i bästa Emerson Fittipaldi-stil, till husläkaren i andra änden av megametropolen gjorde dock susen och efteråt kunde tösens mamma andas ut och tösen själv var plötsligt så pigg att hon ville åka till marknaden och äta mexikansk skräpmat. Icke, sa mamma. Kycklingbuljong med ris fick det bli. Sonen är stolt och glad över att filmregissören som äger filmskolan där han pluggar blev eld och lågor över hans senaste kortfilmsmanus (just a draft, mind you) och erbjöd sig att själv regissera och ta hand om scenografin. Med tanke på att denne man är sonens idol betydde det väldigt mycket. Den årliga vårliga värmeböljan har äntligen börjat lätta och megakackerlackorna drar sig därmed tillbaka till rännstenar och avlopp. Megakackerlackor är upp till 5 cm långa vidriga kryp som är snabba som blixten, rasslar när de springer - emot en - och krasar när man stampar på dem, men de flyger åtminstone inte som de vid kusten så jag kan med ett ondskefullt leende trampa ihjäl dem, he, he. Jakarandaträdens blomningstid går mot sitt slut, men regnerioden står för dörren och med regnen börjar allt blomma i denna underbara stad.

Balansen i mitt lilla universum återställs så sakta och nu råder Ninas lag igen: Lagen om alltings förträfflighet.

Genom Paradisets portar och pladask ner på Jorden igen

2008-04-03T17:32:00.001-07:00

Tre dar efter hemkomsten från Ixtapan de la Sal med omnejd går jag fortfarande omkring och ger ifrån mig små lyckosuckar. Hur kunde jag hålla mig borta därifrån så länge? Det måste vara sex år sen sist...

Bara 2,5 timme tar det till Paradisets portar: Infarten till Ixtapan, kantad av en färgkaskad av tropisk vegetation och med den vackra fontänen prydd av jaktgudinnan Diana mitt i rondellen. Värmen här är inte fuktig utan torr, och helt ljuvlig. Inte ens i ottan är det kyligt, bara lite ljummet.

Vi hade bestämt oss för att vänta med badanläggningen och SPA:et till fredag, som var vår enda heldag, och fortsatte direkt till den fridfulla lilla byn Tonatico ett par km längre bort. Vi hittade snabbt en mysig "posada" (ung. värdshus) där de lät oss ta in med Raffe, efter att vi som vanligt bedyrat att han var så väluppfostrad att de inte ens skulle märka honom (det börjar bli rutin nu, för han reser alltid med oss). Eftersom vi hade möjlighet att åka veckan efter Påsk hade lämmeltåget av turister dragit förbi och vi var de enda gästerna. Så skönt :-).

I skymningen åt vi middag på en liten restaurang med uteservering under arkaderna runt Tonaticos torg. Varje mexikansk by med självaktning har ett litet torg i centrum, med planteringar, bänkar och en liten "kiosco" i mitten där byns egen blåsorkester - nåt annat som nästan alla byar har - ofta underhåller flanörer på helgerna. Runt torget ligger nästan alltid polisstationen, rådhuset och byns viktigaste kyrka och Tonatico är inget undantag. Apropå poliser stötte vi på ett par bypoliser när vi parkerade för att gå och äta middag. De märkte förstås genast att vi var utomsockens och när de såg på nummerplåten att vi var från Mexico City sa de medlidsamt: "Där är det allt bra stressigt, vad?" "Ja", svarade vi och det var århundradets underdrift.

I den ljumma kvällen, med syrsornas vyssande violinmusik i öronen, promenerade vi tillbaka till vårt lilla hotell, förbi byborna som hade flyttat ut stolar på de smala trottoarerna och satt och småpratade lågmält. Vi önskade varandra god kväll och med en del växlade vi några ord, som man gör här. Halvvägs uppför backen gick vi in på ett bageri och köpte nybakat varmt bröd, som vi själva fick gå in och välja ut i det allra heligaste - inne hos sockerbagarna vid de stora, vedeldade ugnarna. Med vår doftande brödpåse och varsin kopp starkt kaffe, som receptionisten - som bodde i ett rum med sin unga fru o lilla baby och jobbade 24-timmarsskift - kokat åt oss, gick vi upp till vårt rum och såg på "Cityakuten" i sängen medan vi njöt av varmt bröd och kaffe och tänkte att "mycket bättre än så här blir inte livet". Raffe den konstiga hunden gillar inte kaffe och är måttligt intresserad av "Cityakuten" ;-). Han åt istället kyckling med ris och la sig att snusa på det svala kakelgolvet under min säng.

Fredag var vår enda heldag, så "rise and shine" i ottan, dvs. klockan 07.00. Efter en rejäl mexikansk frukost med kött, ägg, svarta bönor, tortillas samt "café de olla" (mex. starkt kokkaffe med kanelstång och melassocker) och kaffebröd, var vi kl 09.00 redan på god väg mot Ixtapan de la Sal. Raffe hade kissat och fått mat och fick sovmorgon på hotellet.

Min väninna Tere och 11-åriga dottern Valeria, som troligen varit delfiner i ett tidigare liv, flög ur bilen med alla sina badattiraljer så fort jag parkerat vid badanläggningen och jag hojtade efter dem att "vi ses vid SPA:et klockan två!". Absolut, men först skulle de testa vattenrutschkanor, forsränning, vågmaskiner, "Anakondan" och gudvetvad. Vatten är utan tvekan deras element.

Själv såg jag fram emot att hitta en bra häst och rida upp i bergen. Jag drog alltså på mig kepsen o jeansjackan som skydd mot solen och styrde kosan mot en plats där de brukar hyra ut ök. Efter att ha förklarat att jag kunde rida o hade haft hästar gick de och hämtade en riktig häst (Man har ju varit med förr. Det finns alltid minst en bra häst gömd nånstans). Lite undermusklad var den, men hyfsat välnärd och med temperament. Sen red jag upp i de skogsklädda bergen en dryg timme. Högst uppifrån kunde jag se ner över den jättelika "Parque Acuático", men lyckades inte urskilja mina väninnor i myllret. För mig går inget upp mot att sitta på hästryggen och jag återvände ner till hästägaren så lycklig att en blixt kunde ha fått slå ner på mig just då - som man säger i Mexiko ;-)

Kl 14.00 var det SPA-dags och både mina väninnor delfinerna och jag infann oss punktligt, för detta ville ingen missa. Den nya SPA-byggnaden är modern och hemskt ful...

...men innanför betongfasaden ligger gudarnas boning. Allt är ljust och fridfullt. SPA-personalen är helt vitklädd och tassar ljudlöst runt i mjuka tofflor. Deras enda uppgift i livet - känns det som - är att vederkvicka oss besökare till kropp och själ med änglalik beröring och himmelska dofter, så att vi pånyttfödda må återvända ut i de dödligas grymma värld för att utkämpa ännu en dust med densamma. Ur det rika utbudet valde Valeria klassisk massage, Tere klassisk massage med refloxologi och jag helkropps-exfoliering. Min behandling inkluderade till min glädje 10 minuter i det 40 C, svavelhaltiga romerska badet för att "öppna porerna". I övrigt hade vi fått skippa det romerska badet för Valerias skull, för där är det 18-årsgräns. Inte för att folk hänger sig åt caligulanska orgier därinne, nej, nej. Orsaken är, förklarade de, att hett svavelhaltigt vatten kan ge barn problem med luftrör och lungor. Vad vet vi, men inte ville vi riskera Valerias hälsa. Det får bli en vuxentripp tillbaka snart. Efter våra respektive behandlingar flöt vi ut ur gudarnas boning på små fluffiga moln, men landade tämligen bryskt när vi nådde parkeringen och tvingades sätta oss i en bil som var hetare än bagarnas vedeldade ugnar. Tere och Valeria i sina shorts brände benen och fick lägga badhanddukar på skinnsätena. På med luftkonditioneringen och på med iPoden, för att ha bra musik på återvägen till Tonatico, där en nyvaken och lite kissnödig Raffe väntade på hotellet.

Fortsättning följer...

Vad man inte kan göra med en dator

2008-03-31T23:38:00.000-07:00

"Vad kan man inte göra med en dator", skrev jag sist. Jo, det ska jag tala om: När den helt plötsligt och oförklarligt bestämmer sig för att hänga sig kan man inte bli klar med ett jobb som ska vara hos kunden om fem timmar. Här är klockan 01.00 och i Sverige är den väl 08.00, jag har massor kvar och kan inte göra ett smack. Datorn är nämligen en laptop, och kan inte stängas av. Jag kan bara dra ur strömsladden och rulla tummarna i 2,5 timmar tills batteriet tar slut, och sen kan jag testa att starta burken igen och be till allt vad Högre makter heter att den ska bete sig som väluppfostrade datorer bör och att jobbet som tagit mig flera dar inte ska ha raderats ut. Att jag redan fått deadline framskjuten med en dag gör inte precis situationen bättre. Jag kommer inte att bli populär hos den här kunden i dag, det är ett som är säkert...

Deadlines, eller "dödslinjer" som vi kallar det i mediaöversättarbranschen ;-) är nämligen heliga - av begripliga skäl. Tänk er själva om ni inte får se er älsklingsserie på TV eller en premiärfilm på bio för att översättningen inte lämnats in i tid. Det är ett viktigt jobb vi mediaöversättare gör, om ni inte har tänkt pa det förr.

Eftersom vi är helt beroende av datorer, diverse kringutrustning samt mjukvaror gör man klokast i att inta en lagom fatalistisk inställning till jobbet och "dödslinjerna", för när tekniken sätter sig på tvären kan vi ofta inte göra annat än att sätta oss bredvid och hålla den sällskap - som t ex när man bara har ett par timmars frist eller klockan är ett på natten :-( Visst kan man göra som matadoren som inte lyckades hetsa upp tjuren Ferdinand; slita sitt hår och sina kläder, gråta, sparka och skrika, be och böna på sina bara knän osv, men det hjälper ju inte ett dugg. Alltså slösar jag ingen energi på såna utbrott, utan accepterar att jag för ögonblicket drabbats av lagen om alla tings jävlighet och utnyttjar det påtvingade avbrottet till att göra nåt kreativt - som att skriva lite i min blogg. Snart ska jag mejla kunden och förklara situationen och datorn återuppstår förhoppningsvis från de döda om ett par timmar...annars ligger jag verkligen illa till.

Världens grönaste asfaltdjungel

2008-03-31T00:38:00.001-07:00

I går kom jag, som ni vet, hem från en 3-dagars minisemester och ett par dar framåt har jag jobb upp till öronen, så i väntan på nåt nytt att läsa får ni här se några bilder på grönskan i våra kvarter (sjätte fotot uppifrån är vår gata). Hur grön hela den här megametropolen är ser ni om ni använder "Google Earth". Lätt att ladda ner och man kan zooma in ända till ett specifikt hus. Vad kan man inte göra med en dator nu för tiden?

Klicka på bilderna för att se dem i stort format. Lyckades t o m zooma in en liten kolibri :-)

Ixtapan de la Sal

2008-03-26T23:00:00.000-07:00

I dag har det varit hektiskt och i morgon bitti kl 07.00 åker jag på minisemester till Ixtapan de la Sal och de pittoreska byarna däromkring. Ett av mina favvoställen. Oaxaca får vänta till en annan gång, för vi insåg att det var absurt att åka så långt när vi bara har två nätter.

Ixtapan de la Sal ligger ca två timmar från MC i delstaten Mexico och har ett mer tropiskt klimat. Det är en by som främst är känd för sin fantastiska "Parque Acuático"; en jättelik inom- och utomhus-badanläggning belägen i en stor lummig park. Vattnet kommer uppifrån de omgivande bergen, är ca 38 C varmt och mycket svavelhaltigt. Det finns Spa, lerbad, romerska bad (absolut oslagbart), ett antal stora bassänger med vågmaskiner, rutschbanor etc, restauranger, ett litet tåg som åker runt parken och upp i bergen, hästar att hyra, mountainbikes och mycket mer. Min väninna och hennes dotter var nog delfiner i ett tidigare liv, för de vill helst vara i vattnet jämt. Själv föredrar jag torra land och rider hellre upp i bergen en sväng. Ixtapan de la Sal är ett populärt turistmål och därför ganska dyrt, men inom en radie av 20 km ligger tre små, fridfulla och pittoreska byar; Tonatico, Tenancingo och Tenango del Valle, och där hittar man jättemysiga små familjehotell för en spottstyver och kan förstås köpa fint hantverk. Det finns många utflyktsmål bara några km. från byarna - bl a ett vattenfall och ett jättespännande grottsystem, som man når genom att klättra ner för flera hundra trappsteg till botten av en liten ravin. Inne i grottorna får man både gå, krypa och klättra och när jag var där sist var fortfarande handlyktor enda belysningen. Givetvis har men en guide med sig. "Las Grutas de la Estrella", som de heter, har förbindelse med det gigantiska grottsystemet "Cacahuamilpa" i delstaten Guerrero.

Nej, nu får jag gå och lägga mig, för om sex timmar måste jag sitta bakom ratten och då är det en fördel att vara vaken...

It's all about the attitude

2008-03-25T21:55:00.000-07:00

I dag har det varit en bra dag, som vanligt. Inga tragedier är lika med en bra dag i min bok, nämligen. Friska har vi varit och solen har värmt alldeles väldigt. Bilen var som vanligt skinande ren när jag kom ut, för det tar fastighetsskötarna hand om mot en billig månadsavgift. De är som små gårdstomtar, som nästan aldrig syns men hjälper oss boende med allt möjligt och på så sätt drygar ut sin egen lön. Vi hjälper alltså varandra.

På gymmet gick det finfint. Tränaren la på lite mer vikt i dag, så jag fick ta i ordentligt. Jag har märkt att 10 är smärtgränsen. Fram till dess är jag jättekaxig och klagar på att han gör det lätt för mig, men vid 10 blir det plötsligt aptungt och de sista fem gångerna får jag ta till "föda barn"-andningen för att orka. Mysko... Efter passet drogs jag som av en osynlig magnet till salladsbaren och beställde en Sport Citys specialjuice igen. Juicen igår räckte för att göra mig svårt beroende. Den är gjord på ananas, apelsin, melon, papaya, banan, jordgubb, äpple och morot, och helt vansinnigt god.

Efter gymmet var det dags att åka och lämna bilen hos min utmärkta mekaniker. Lille Raffe, jag och två väninnor ska åka på minisemester till (delstaten) Oaxaca to-lörd, och jag ber alltid mekanikern gå igenom bilen och kolla vad-det-nu-är-man-ska-kolla innan jag tar ut den på långtur. Det tar runt 6 timmar till Oaxaca, så det är inte precis nästgårds, men väl värt resan när man kommer fram.

Att ha en skicklig mekaniker, en skicklig läkare och en skicklig advokat är oumbärligt i Mexiko. Allt annat är en ren bonus, som man säger här.

Fotot taget av Karin Bergendal

Jag har dessutom Sra Mari, min helt oumbärliga hemhjälp, som förgyller min tillvaro varje fredag. Förutom att städa så tvättar hon, går ut med hunden, lagar mat för flera dar, gör rent Miguels grodakvarium, syr om gardiner, planterar om mina krukväxter... Vad skulle jag göra utan min kära Sra Mari? Jag skulle göra det själv - men inte alls lika bra. Dessutom har vi långa berikande samtal om meningen med livet, reinkarnation, vikten av positivt tänkande m m. Vi utbyter erfarenheter, funderingar och små visdomar och lär oss nåt nytt varje gång :-)

På väg ut från supern fick jag min plånbok stulen. Ja, inte under pistolhot eller så, men efter att ha tappat den. Jag är nästan säker på att det hände när jag lassade in kassarna i bakluckan, och antingen högg väl parkeringsvakten portmonnän, eller bilisten som stod och väntade på en plats och körde in i fickan efter mig. Det tråkiga var att plånboken innehöll både kontanter, viktiga kvitton och mitt mest gångbara bankomatkort - som jag just fört över pengar till. Det glädjande var att jag varken hade husnycklar, bilnyckel, körkort eller kreditkort i den. När jag förgäves letat ett tag och gav upp kände jag mig alltså ganska glad ändå. Det kunde ju ha varit mycket värre. Var och en bestämmer om vattenglaset är halvfullt eller halvtomt, och mitt är nästan alltid halvfullt. It's all about the attitude...

I dag har jag segat mig igenom merparten av en ovanligt tråkig dokumentär, men jag klagar inte. De flesta program och filmer är väldigt roliga och/eller intressanta. Nästa program på min jobblista är en dokumentär om mordutredningar i USA, och vikten av att hitta bindande bevis under de första 48 timmarna efter brottet. Enligt de intervjuade kriminalarna minskar nämligen chansen att gripa gärningsmannen med 50 % efter 48 timmar.

Nu har alla på mitt hjärnkontor stängt för kvällen och gått hem, så jag ska göra sammalunda. Nej visst, jag är ju redan hemma... Tänk så praktiskt :-) Då ska jag gå och leka med vår nybadade, fluffiga lilla hund en stund och sen Zzzzzzzzzzzzz...

En dag att glömma?

2008-03-24T17:56:00.000-07:00

I dag är det "den där dan" på året som blir mer förhatlig ju äldre man blir. Just det, min...födelsedag. Så där, nu har jag sagt det. Don't rub it in, okay?

Vid frukostbordet satt jag, som alltid den 24 mars, och beklagade mig för sonen över att jag hade blivit ännu äldre och för att åren bara verkar bli kortare. "Jag fyllde ju för sjutton alldeles nyss. Snart kommer jag väl att börja fylla varje månad", ynkade jag mig. Men då tröttnade väl Gud, eller Buddha, eller kanske bara min skyddsande, till slut på mitt otacksamma gnäll och fick mig att minnas vad en väninna - som är äldre än jag - brukar säga: "Klaga inte över att du blivit ett år äldre, utan var tacksam över att du fått leva ett år till och för allt det året gett." Och plötsligt, efter att i många år ha avfärdat hennes visdomsord med ett bittert leende och ett "ja, det är ju lätt att säga", insåg jag att hon har helt rätt. Jag började tänka tillbaka på allt bra som hänt under året som gått. Jag tänkte på hur privilegierad vår lilla familj är; vi är friska, jag har jobb, sonen trivs med studierna, inga tragedier har drabbat oss eller våra närstående, vi har tak över huvudet och mat på bordet, vi är där vi helst vill vara... Sannerligen inga självklarheter. Livet är gott mot oss :-).

Efter frukosten fortsatte jag min nu alldeles förträffliga födelsedag med att åka till gymmet, som varje måndag, onsdag och fredag. Min tränare Alberto, som är tålamodet personifierat, tog emot mig med ett stort leende trots att jag kom 40 minuter för sent - men man biter ju knappast den hand som föder en, så att säga ;-) Nej, skämt å sido är han hemskt trevlig och urproffsig. Han är ofta väldigt allvarlig och första dan frågade jag om han aldrig log, men då log han faktiskt och sa att jo då, men just nu var det hans jobb att fokusera på mig och övervaka mina rörelser, så att jag uppnådde optimala resultat utan att skada mig. Rätt svar, grabben ;-) Nu har jag kommit underfund med att jag kan få honom att le under mikropauserna, på väg från en träningsapparat till nästa. Det tar exakt 20 sekunder. Ja, han tar tid. Fördelen med att ha en tränare är att man inte har en chans att slappa eller fuska. Förutom de 20 sekundernas mikropauser är det stenhård träning i 60 - 90 minuter. Min tränare vakar över mig som en hök...eller snarare en hönsmamma ;-) Han har utarbetat mitt träningsprogram och jag lyder utan knot - för det är faktiskt störtkul. I dag slog jag på stort och invigde gymmets salladsbar efter passet. "Gott, nyttigt och billigt", hade min guru, jag menar tränare, sagt. Okej. Jag beställde en 8 frukters juice storlek mega, och en lika stor kycklingsallad med X antal sorters sallad, groddar, bambuskott, äppelbitar och pärondressing. Var det gott? Nej, himmelskt.

Efter två nyttiga och goda timmar på gymmet var det dags att vända hem till jobbet och en kissnödig liten hund. Nu sitter jag här, ännu en födelsedag är snart över och för första gången på åratal känner jag inget behov av att glömma den, p g a allt det positiva den symboliserar. Nu gäller det bara att komma ihåg det nästa år också...

P.S. Tack till er som upplyste mig om att Kristus korsfästes på Långfredagen och (åter)uppstod på Påskafton. Jag borde nog läsa Bibeln när jag är klar med min roman...

Klämdagar

2008-03-23T12:50:00.000-07:00

Sen i onsdags har det varit påskledigt här för de allra flesta. "Semana Santa" är inte bara, som namnet antyder, helig ur ett religiöst perspektiv, den är också den "heligaste" ledigheten på hela året. Många mexikaner har ingen annan semester än den här veckan, bortsett från ett par ynkliga dar runt jul. Alla hotell, playor, muséer, djurparker, arkeologiska och andra sevärdheter är fulla till bristningsgränsen - och naturligtvis motorvägarna. Köerna ut från M.C. i onsdags var milslånga och i kväll kommer de att vara nästan lika långa vid infarterna, men inte riktigt. De som kan tar sig nämligen ett par dar extra, eftersom skollovet varar en vecka till.

I förrgår, när jag och väninnan Elena träffades i Coyoacán för att fika, insåg jag plötsligt att ordet 'klämdagar' här i Mexiko - som de flesta ord i mexikansk spanska - har en dubbelmening, som ni i det här fallet hade klurat ut på nolltid om ni varit med. Till Coyoacán, denna M.C:s mest pittoreska lilla stadsdel; artisternas och bohemernas hemvist med dess kullerstensgator, hantverksmarknader, gatumusikanter, mimare, mysiga fik och stans godaste glass, vallfärdar nämligen ett antal miljoner huvudstadsbor varje helg året om (vi som bor här försöker hålla oss undan då). Men i förrgår... Julträngseln här är ingenting i jämförelse med påskträngseln. I "La Hacienda de Cortés" lummiga trädgård - där vi hade fikat medan Raffe charmade kyparna tills de bjöd honom på kyckling - var det lugnt och skönt, men sen fick vi den vansinniga idén att korsa ett av torgen för att komma till en bokhandel. Jag fick lyfta upp Raffe på raka armar (nästan) för att han skulle få syre, och sen blev vi framtryckta som av en osynlig hand några centimeter i taget genom den glada, påskrusiga men kompakta folkmassan tills vi ploppade ut på andra sidan torget. Tänk er en tandkrämstub, där tandkrämen blivit så där seg och man får ta i som sjutton för att klämma fram den genom den trånga tuben, tills proppen i öppningen plötsligt lossnar och tandkrämen spruttar ut. Ungefär så - fast vi ploppade. Jag fick mer ont i musklerna efter den pärsen än efter en timme på gymmet.

"Kristus" har släpat sig upp på kullen med sitt attans tunga kors för i år, och nästa år gör han om det igen, och nästa och nästa och... Alla vet ju att han återuppstår, så det är inget konstigt med det. Vår "Kristus" har haft monopol på denna, i mina ögon något tvivelaktiga, ära i ca 30 år nu. Han släpar nämligen inte bara på ett stort och tungt kors, utan han hånas av pöbeln och piskas så blodet rinner - på riktigt - av de för dagen romerska soldaterna. Men visst förstår jag att det för en hängiven katolik verkligen är en stor ära, och som min älskade pappa brukade säga: "Var och en blir lycklig på sin fason." När var det förresten Kristus återuppstod, var det på långfredagen? Skäms på mig, sånt ska man verkligen veta. Jag får ge mig ut på nätet och leta upp en Bibel... Och varför 'återuppstod' han istället för 'uppstod'? Hade han gjort det förr? Jag menar, jag tror benhårt på reinkarnation och tvivlar inte ett ögonblick på att han uppstod, i betydelsen att själen lämnade kroppen och fortsatte sin väg tills den bestämt sig för vilken ny(född) kropp den skulle skyla sig med under nästa jordeliv, precis som när man drar av sig uttjänta kläder och tar på sig nya. Men...varför skulle Kristus själ ha väntat med att lämna kroppen ända till fredag? Det borde jag säkert också veta, men jag tillåter mig att tvivla och tror allt att den lämnade kroppen omedelbums på själars vis, men antog Kristus fysiska form igen på långfredan för att kunna ge sina närmaste ett viktigt budskap utan att skrämma vettet ur dem. Det är bara min mycket ödmjuka och personliga lilla hypotes, som ni förstås är fria att helt förkasta. Dock är det ju ett faktum att mycket av det som står i Bibeln skrevs ner från några till ett par hundra år efteråt, och därmed kan ha förvanskats en hel del. Ni minns kanske den där uppbyggliga ;-)leken i skolan som skulle lära oss vådan av att sprida eller tro på rykten? Klassen ställde sig på en lång rad, den förste i raden viskade nåt i örat på den bredvid och när man kom till den som stod sist fick han/hon berätta vad som viskats. Det brukade vara nåt helt annat än det den förste i raden sagt, och ofta så uppåt väggarna att alla vek sig av skratt.

Idag söndag är det Påskdagen i Sverige, men här i Mexiko kallar många den vecka som gått för "Semana Santa" och veckan som kommer för "Pascua", dvs påsk. Varför vet jag inte. Jag har inte gjort nån djupstudie i frågan eller ens frågat en expert, men får jag nån dag tid att göra det så återkommer jag. Tills vidare är det bara så. Mexiko är fullt av mysterier...

I jakarandaträdens stad

2008-03-20T21:56:00.000-07:00

Varför kallar jag Mexico City så, undrar en del av er. Vad skulle kunna passa bättre, svarar jag. Men det svaret kräver nog en förklaring...

Kärt barn brukar ha många namn, och Mexico City har under historiens gång haft många smeknamn, både officiellt och i folkmun. Under ett sekel kallades denna metropol både i Mexiko och omvärlden för "La Ciudad de los Palacios". Baron Alexander von Humboldt gav M.C. smeknamnet runt 1810 och det blev snabbt den vedertagna benämningen. Staden hade ända sen tidigt 1700-tal väckt beundran hos utländska besökare p g a av sina otaliga privatpalats, och en även i övrigt imponerande arkitektur. Nedan detaljer från huvud-postkontoret. Klicka på bilderna för att förstora dem...

Efter den mexikanska revolutionen (1910-17) blev samhällsordningen en annan - för en tid - och prioriteringarna likaså. Många av högreståndsfamiljerna valde att flytta och privatpalatsen började förfalla. I bästa fall togs de över av företag, myndigheter och dylikt, i värsta fall blev de stående ekande tomma. Nu har man dock insett vilken arkitektonisk skatt den ursprungliga stadskärnan utgör och sen nåt tiotal år pågår en varsam och metodisk restaurering av de vackra fasaderna - och i vissa fall även interiörerna. De flesta byggnaderna är nu K-märkta, som det heter i Sverige. Mycket har förfallit men lite har rivits, så på sätt och vis är M.C. fortfarande "La Ciudad de los Palacios" även om den inte längre kallas så. Idag är många muséer inrymda i de gamla privatpalatsen, vilket känns historiskt riktigt och även medför att dessa vackra byggnader vårdas.

"Okej, men hur var det nu med jakarandaträden?", tänker ni kanske.

De majestätiska jakarandaträden, som står som vackra, ljusgröna och blålila doftande juveler över hela Mexico City, kan vi tacka den mexikanske karikatyrtecknaren, konstnären m. m. Abel Quesada (1920-1991) för. Det var han som på 1950-talet presenterade idén att börja plantera dem för huvudstadsregeringen. Förutom att försköna stadsbilden skulle de skänka både skugga och - inte minst - syre, i den snabbt växande och alltmer trafikerade och förorenade storstan. Som tur är växer även jakarandaträd fort och idag, när M.C. med förorter hyser ca 23 miljoner invånare, kantar de i stort sett varje gata. Trädet på fotot som illustrerar den här bloggsidan står mitt emot vårt hus och hälsar mig varje dag med sina mjuka pastellfärger, skira grönska och diskreta parfym. :-)

Kolumnisten Javier Flores skrev ungefär så här i dagstidningen "La Jornada" den 22 mars 2006:

"Varje år i mars och april, i Mexiko City och i andra delar av landet, infaller nåt som helt förändrar vårt dagliga panorama: Jakarandaträdens blomstringstid. Detta träd är en vacker syn året om, med sin kraftiga stam och sina höga, luftiga trädkronor. Dess grenar börjar högt upp på stammen och är täckta av stora, skira och ljusgröna blad, som i sig består av mängder av pyttesmå blad. De majestätiska trädkronorna skänker en mild skugga, som inbjuder till en stunds vila eller ett stilla samtal under dess gröna parasoll. Frodig och sensuell, det är jakarandan.

Som ett säkert vårtecken skänker den oss en underskön syn: sina blommor. När besökare kommer in med flyg över stan utgör de blommande jakarandaträden en stor del av det urbana landskap de ser från fönstret. Det kunde inte finnas ett bättre välkomnande. Även från hustaken kan man i alla riktningar se de blommande trädkronorna. Staden tycks insvept i låga fluffiga moln, och många gator är täckta av en blomstermatta. Och färgen? Vissa säger att blommorna är blå, andra lila och åter andra blå-lila, men egentligen har de alla fel. Färgen är jakaranda.

Dess klockformade blommor är lekfulla. De faller ner på vindrutan och följer oss en bit på vägen, eller singlar obemärkt ner i vårt hår när vi passerar och gör oss sällskap en stund där vi går i våra tankar och dagdrömmar. En explosion av skönhet är jakarandan."

Det är så sant, och vårkvällar doftar jakarandan ikapp med jasminen och magnolian. Tillsammans parfymerar de hela denna magiska, kaotiska, surrealistiska megametropol, som ständigt växande böljar iväg åt alla håll över den vidsträckta Mexikodalen och försvinner bort mellan vulkanerna...

All vår början bliver svår

2008-03-19T16:35:00.000-07:00

Ovan en detalj från "Livets träd", handgjort i bränd lera. Klicka för att förstora.

Varför är det så förbenat svårt att ta det där avgörande steget, förvandla goda avsikter till handling, våga, orka...? Det kan vara att gå med i en kör, brodera, börja på gym, skriva, läsa, äta sundare, testa långfärdsskridskor, ta körkort, sluta röka...you name it. Hur som helst verkar 2008 vara året när jag ska komma till skott med flera saker som alltför länge klamrat sig fast på idéstadiet, och det trots att jag noga aktade mig för att avge nåt nyårslöfte.

Jag har redan återupptagit den förträffliga vanan att läsa en stund varje kväll - uppkrupen med en stark kopp kaffe i den underbara vilfåtöljen med fotpall som sonen Miguel gav mig för över ett år sen. Dessutom har jag efter flera år i startgroparna äntligen börjat på gym (ursäkta, jag måste bara gå och rita ett stort kors i taket...) Femstjärnigt och med personlig tränare och allt. Ska det va' så ska det va' ;-) Och vad var nu det tredje jag redan hade kommit till skott med...? Jo visst, en blogg!

Här är jag alltså nu. Jag har blivit med blogg, med födslovärkar och allt, och de närmaste dagarna hoppas jag kunna krysta fram min förstfödda lilla Bloggrapport från livet här i mitt "México mágico".